Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1849, sida 1

— bDet blir hvad vi få lära oss,, såde kanslirådinnan med ett uttryck, som förtog Sophies skämtsamhet. — Jag förstår inte hvad du menar, återtog Sophie helt allvarsamt. Du säger att vi inte äro förmögna mera, och att det är slut med vårt välstånd, men hvad fattas oss väl? vi ha ju lika som förr, kläder, möbler, hästar och vagnar, vi behöfva ju inte annat?— -Men allt detta är icke mera vårt, snart måste vi lemna det, afskeda våra domestiker, utrymma vår våning och nöja oss med ett par små rum inåt gården; vi blifva då mycket sammanträngda till hvarandra, måste lira att bistå hvarandra och försaka, den ena för den andras belåtenhet, men det allt skall ju blott lära oss att så mycket mer tacka Gud för den lycka vi njutit, och hoppas och älska hvarandra så mycket innerligare? — vJa, utropade på en gång Augusta och Sophie och slöto modren i sina armar; vodet skola vi visst göral Liksom ljusstrålen speglar sig i den klara vattendroppen, så speglar sig också lifvet i det oskuldsfulla sinnet i rik färgprakt, och genast voro nu Augusta och Sophie färdiga att, med den egna benägenhet för ombyte och nya förhållanden, som tillhör ungdomen, med frisk och liflig kolorit utmåla hur trefligt det skulle bli i det nya etablissementen; för att pry