Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1849, sida 2

2— —— ——————— —— som höll sig inne i stora verlden och hade, såsom vi sjelf hört honom yttra, ven considerabel förmögenhet. I Willfridska huset, eller rättare, för Augusta, visste han ge sig anseende af att vara en stor amatör af musik, och talade mycket om harmoniens underbara verkan m. m. För hvarje gång han såg henne, tycktes det som om hon allt mer blef det uteslutande föremålet för hans uppmärksamhet. Sophie kom stundom fram med små anspelningar, kanslirådet talade gerna och alltid fördelaktigt om Klary i Augustas närvaro och hon erfor en liten hjertklappning hvarje gång hans namn nämdes. Så stodo förhållanderna. All mensklig medgång och förhoppning var här i sin middagshöjd, då en färglös gäst, med toma ögonhål, döfva öron och ljudlös tunga, nalkades denna glädjens boning. Han företräddes endast ett kort steg af sitt vanliga förebud — sjukdomen, som knappast fick tid att med plågans hand gripa rofvet innan det föll i dödens armar. Det var kanslirådet sjelf, som var offret. De arma, förr så lyckliga, hur deras öde nu blef annorlunda! Vi vilja ej försöka att skildra deras sorg, vi vilja blott säga att den prakt kanslirådet Wilfrid älskat under lifvet, följde honom också i grafven, ty hans likbegangelse skedde med all den högtidlighet och sorgliga glans, som egnade stoftet af en man,