Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1849, sida 2

underdånig petition på vederbörlig ort framkalla en sådan nådig kongl. resolution, som den af den 16 Oktober 1773. Men ingen händelse kunde mera än denna vara skadlig för den tyska delen af församlingen och försätta hvarje tänkande medlem i sorg och bedröfvelse, ty nu blef den tyska församlingen till sina beståndsdelar alldeles splittrad och kunde icke mer fullfölja ett och samma mål, åtminstone icke hvad de yttre angelägenheterna vidkommer, hvilka dock ofta utgöra en garanti för de inre, och påtagligen måste under tidens lopp förr eller sednare hos den ena delen yppa sig ett aftynande, hvilket ock nu som aldra klarast framträdt i dagen, då församlingens tyska del endast består af något öfver 250 själar, af hvilka för närvarande endast 5 finnas bland kyrkans 24 äldste, och ingen enda under flera decennier haft säte i kyrkorådet: ett aftynande, till hvars hastigare befordran än mera bidrog den i nåder tillförordnade regeringens höga beslut af den 12 April 1821, hvarigenom liksom all makt lades i händerna på den svenska afdelningen, när den genom sitt oproportionerligt stora och öfvervigande antal bestämmer alla beslut, som röra den gemensamma församlingen och hvarigenom de privilegier, som i nåder förunnats tyskar, numera endast utgöra en förmån för svenskar, som vid församlingens uppkomst icke det minsta åsyftades. Till undvikande af denna inre upplösning och dermed följande olägenheter för tyska delen af församlingen gafs likväl efter min oförgripliga mening, år 1773 tvenne utvägar; den ena, att efter liksom skedd afvittring eller boskillnad och företagen delning af kyrkans, både genom svenskar och tyskar tillkomna förmögenhet, hvar och en afdelning hade konstituerat sig till en ny oberoende församling med hvar sin styrelse af egna sexmän och äldste; den andra: att den tyska pastorn, såvida han under sitt vistande i Sverige hade vunnit tillräcklig insigt i svenska språket jemte öfning att uttala det på ett för svenskar begripligt sätt, kunde tillika förklarats för tyska församlingens svenska kyrkoherde. Ingendera utvägen vidtogs, icke den förra, emedan man troligen då icke ens kunde ana de invecklade förhållanden, som framdeles skulle uppstå; icke den sednare, emedan den dåvarande tyska pastorn Miller troligen icke innehade erforderlig insigt i svenska språket, hvarigenom man ock kom att förbise möjligheten deraf, att i framtiden en tysk pastor kunde finnas, som var tillräcklig mägtig detta språk, för att äfven för svenska afdelningen kunna sköta alla embetsåligganden. Men bvad som icke skedde år 1773, skall det icke eller någonsin ske? Och månne det kan anses stridande emot tyska församlingens i nåder förunte privilegier, att på en person öfverföra hela pastoralvården med öfrige skyldigheter, då personen är så qvalificerad, att han förmår uppfylla sitt kall? Jag tror det icke, och då jag nu i 31 år vistats i Sverige och i 26 år varit pastor vid tyska församlingen härstädes, under hvilken tid jag icke blott haft all möda ospard, att studera nordens herrliga tungomål, hvartill jag drifvits af synnerlig förkärlek, utan ock, genom på svenska ofta hållne och i tryck utgifna predikningar jemte andra skrifter, genom tal vid åtskilliga tillfällen, såsom vid bibelsällskapets årsmöten, vid examina i skolorna m. m. solklart ådagalagt min insigt i svenska språket, hvartill kommer att jag genom Kongl. Maj:ts nådiga bref af d. 21 Sept. 1826 och d. 22 Febr. 1844 blifvit förklarad kompetent att söka hvilken svensk pastorsbeställning som helst, så synes intet hinder vara för handen att i min person förena de nu frånskilda afdelningarna af denna församling, att den sålunda på nytt kunde blifva en såsom den ursprungligen var, och med detsamma konformitet, enighet och styrka återvända. Att detta icke är blott öfverensstämmande med billighetens utan ock med den strängaste rättvisas kraf, tror jag mig tryggt kunna påstå. Och för att ytterligare bekräfta detta mitt påstående, må det tillåtas mig, att här i underdånighet i afskrift bifoga följande: