Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1849, sida 2

sStel och stum vid hennes triumfer; hon såg honom luta sig mot Emelie, upplyfta hennes schawl och bjuda henne armen, hon såg Fanny med sitt sarkastiska leende vända sig mot honom, likgiltigt mottaga en gammal gubbes uppvaktande omsorger — men hon såg ej mera. Krampaktigt fattade hon ballettmästarns hand och stannade, liksom förstenad i den djupt böjda ställning, hvarmed hon besvarat publikens applåder. Ridån gick för andra gången ned. De förnyade I ropen återväckte henne först till medvetande af sin plats och sin belägenhet. — Nej, nej, nej!utropade hon och flydde, som om tiljorna bränt under hennes fötter. Ballettmästarn fordrade att hon åter skulle framträda. — -Nej! svarade hon bestämdt. Hvad har jag med publiken att göra ? — Du är bunden af dess fordringar.— Jag?v — sade Maria och såg djerft upp. — Det sköna och dess sympathier äro samI banden mellan hvarje sann konstnär och dess publik. Du måste.v — Ledas till offerbänken — Välan! och Maria räckte stum sin lärare handen. Blek, darrande och utan att lyfta sina blickar från golfvet lät hon sig af honom föras. Djupt skakad återvände hon hem. De stormande YR de smickrande lyckönskningar, hvarmed. l ös frerhopats, hade, lik en susning af