Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1849, sida 2

säger, att en påfve icke kan nedlägga sin spira, ehuru jag tror, att den italienska kyrkohistorien har två exempel härpå att uppvisa, men påfven i våra dagar kan väl ursäktas, om han afviker från det gamla skicket, och man skulle visst icke använda våld, för att återföra honom till den eviga staden.Det motstånd, de påfliga auktoriteterna gjort mot franska generalens bemödanden att införa en god polis, har haft sina naturliga följder; det går knappt en dag förbi, utan att folk röfvas eller mördas (hvilket icke egde rum under republiken). Gatorna i Rom äro de sämst upplysta i hela Italien; under dessa mörka aftnar kunna blott de gator, som stöta till Corso, passeras sent; men tillochmed på de mest besökta ställen blifva personer djerft anhållna; försigtigheten fordrar, att man blott går midt på gatan och icke på trottoirerna. Hvad plundringar af butiker och magasiner beträffar, ega sådane rum hvarje dag. Man har omtalat för mig, att franska polisen underrättat en engelsk kapitalist derom, att hans kassa skulle angripas en viss natt, och erbjudit honom en skildtvakt i nästa rum till hans beskydd. Man visste att tjufvarne förskaffat sig falska nycklar till de yttre dörrarne. Olyckligtvis infunno sig icke bofvarne nämnde natt, hvadan försigtighetsmått fortfarande måste tagas, och bankiren går nu hvar qväll till sings med de glädjande tankar, att, om polisen försummar sin skyldighet, blir hans kassa uppbruten och hans lif utsatt för fara, om han vågar försvara sin egendom.v Hvad de främmande trupperna i Kyrkostaten beträffar, skola, enligt hvad väl underrättade tidningar påstå, 6000 man Fransmän qvarstanna i iom och 6000 förläggas till orterna deromkring; Österrikarne, Neapolitanarne och Spanjorerna skola behålla sina gamla positioner. Från Neapel har man de rysligaste skildringar på dervarande tyranns blodiga förfarande mot sina olyckliga undersåter. Förföljelserna sträcka sig nu äfven till provinserna; de häktades antal är oberäkneligt. Markisen Girolamo Segariga, deputerad för distriktet Bari, har räddat sig med slykten, likasom den utmärkte folkrepresentanten från Agdvila, Gaetano Giardini. Konungariket är en ödemark. Skriftställaren Francesco Trinchera är kastad i en fängelsehåla bland röfvare och mördare; flera personer hafva alldeles försvunnit. Bönder, som yppat sympathier för en mera frisinnad politik eller visat sig gensträfviga vid erläggandet af de orättvisa skattebördorna, skjutas och deras hustrur dömas att tillbringa sitt lif på arbetshus.