Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1849, sida 2

raset af en guldgrufva.... Bort störande tankar, dåraktiga griller; bort från min själ! Jag har blott följt den vink ödet gifvit. Hvad rå vi för, på hvilket sätt detta gör oss lyckan åtkomlig? Intet är för menniskan förloradt mer än det försummade tillfället. Med sådane solismer sökte Theodor verka på sin egen öfvertygelse och stälsätta sig mot de skrupler, hvarmed en ädlare känsla så ofta plågade honom; dertill sökte han också en försonande kraft i en välgörenhet och frikostighet som afväpnade sjelfva den småsinnade afundens förtrytelse öfver hans lycka. Morgonen efter balen blef Susanna uppkallad till Theodor. IIan tröstade henne för hvad hon lidit, lofvade att på sin bekostnad åt henne uppbygga en ny stuga på Soltäppan, och bjöd henne att qvarblifva på Sköndal, tilldess den blifvit färdig. Samma dag återuppbyggandet af Soltäppan företogs, satt Emelie lutad mot Theodors arm och talade om sina flydda dagar. Dessaähade ej varit ljusa. Hennes far, af fransysk härkomst, hade varit gift med en engelska och bosatt i Tyskland. Från sin spädaste barndom hade Emelie af sin mor blifvit uppfostrad till denna vördnad för religion och denna renhet i seder, som i allmänhet utmärka den engelska bildade qvinnan. Alltför tidigt förlorade hon dock denna ovärder