Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1849, sida 2

— -Skulle mamma kunna tvifla derpå? Och nu började Severin utmåla ett ideal, hvars motbild säkert aldrig blir att få skåda i denna verlden. Hon skulle vara vacker och qvick, god, älskvärd, behaglig, gudomlig och sextonårig, allt som en engel; hon skulle hafva händer som alabaster och naglar som perlemor och partout efter samma dimensioner som tanten. Hon fick hafva alla möjliga talanger om hon ville, men alls inte vara lärd; hon skulle aldrig hafva läst romaner och, jag tror, intet annat heller, men kunna föra en konversation i hvilket ämne som helst; hon skulle hafva fått sin hy af liljan och på kinderna bira en kyss af rosen; hennes öga skulle kunna sitta verlden i brand men aldrig hafva skådat en vårta på näsan o. s. v. Tant kysste mig härvid på pannan och säde: Han är litet impertenent den der unga herrn, men vid akademien läres inte komplimenternas språk, dock, du skall få se att det en gång vexer upp en vårta på hans ideals näsa, som skall predika I för honom att ingenting är fullkomligt på jorden. Emellertid bryr jag mig icke mycket om hvarken näsan eller originalet; men att af alla de, hos honom sig korsande satser och motsatser finna en rigtigt begriplig menniskokarakter, det är för mig en omöjlighet. Någon tid härefter se vi Hedvig åter sitta