Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1849, sida 1

sednare ned till folket. Med den moderna poösien skall och bör det gå på samma sätt. Pehr Thomasson kan anses såsom besordraren af dennas nedträngande till folket, hvarigenom densamma först blir nationell, hvilket den ännu i denna stund icke är, men börjar blifva. Betraktad från denna ståndpunkt, är han en sann folkskald. Hans sånger äro enkla och okonstlade som de gamla folkvisorna, på samma gång som de bära den moderna skaldekonstens prägel. Blinda flickan vid grinden, Den gamle knekten, Skjutsgossen, Spelmannen samt En höstafton i bondens stuga äro små dikter, i hvilka lefva en äkta svensk, en sannt nationell anda. Att den tid, i hvilken Pehr Thomasson skrisver, skulle i hans arbeten qvarlemna spår af sin anda och sina sträfvanden, är icke underligt. I det framför oss liggande häftet finner man flera dikter af politisk natur, och Pehr Thomasson har äfven uti denna genre icke misslyckats. Sådane äro: Till svenska bondeståndet, En röst ur skogen i anledning af sista revolutionen i Frankrike, Skandinavisk förbundssång, samt Till bondesländets ledamöter vid Riksdagen 1848. I Spelmannen karakteriserar han dessa trefliga, originella virtuoser på landsbygden, som med fiolen under armen vandra från by till by, från lekstuga till lekstuga. Hvar jag på min vandring länder, är jag utaf alla känder; spelar jag en yvisstumpv blott, börja genast gamla, unga glädtigt sjunga, alla nöjde med sin lott. Derför vill jag fager tärna ha en speleman så gerna till sin ende såte vän. Men jag känner deras snara; hvarje fara har jag lyckats undfly än. v I Den gamle knekten påpekar Pehr Thomasson det sorgliga förbållandet med dessa gamle krigare, hvilka såsom ynglingar, när fosterlandets nöd kallade dem, togo till vapen, men nu, såsom kraftlösa, ofta lytta gubbar, stryka bygden omkring för att bedja om det bröd, hvilket staten, som annars icke är njugg, när det är fråga om apanager, icke tyckes hafva råd att bestå dem. Guds frid, båd far och mor! I qväll en gammal krigsman ber om hvila i ert lugna tjell — Jag orkar knappast mer. — — Så sjunger gammal knett och går från dörr till dörr och ber om bröd, tilldess han sist af sår och hunger dignar ner. O fosterland, din son han var, för dig han stridt och blödt ett ansvar stort hos Gud du har; af brist på vård han dott. Den fattiges öde och Torparens morgonsdng äro stycken af verkligt poötiskt värde, likasom Vålnaden. Detta sistnämnda handlar om en flicka,