Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1849, sida 2

lachrissonska affären och Svenska pressen, Tidning för Södermanland den 30:de Okt. Det Zachrissonska målet fortfar alltjemt att ådraga sig den allmänna uppmärksamheten. Då kapten Zachrisson företog sig att offentliggöra samtalen emellan honom och general Arbin, tyckte något hvar, i första ögonblicket, att detta offentliggörande af hvad som passerat mellan fyra ögon icke var i sin ordning; men sedan man hunnit att tänka sig in i den ställning, hvari kapten Z. för tillfället befann sig, insåg man, att ingen annan väg än offentligheten stod honom öppen för upprätthållandet af sitt personliga anseende, för upprätthållandet af embetsmannens politiska oberoende. Om kapten Z. tegat med skälet till hans förbigående, skulle allmänheten hafva fallit på den tanke, att ban icke var batterichefs-platsen vuxen, skulle han hafva på visst sätt sanktionerat embetsmannens beroende, äfven utom tjensten. Det är en olycklig sed, adopterad af ätskillige funktionärer, att fordra af sina underlydande mera, än de hafva rätt att fordra; att gifva dem andra vinkar, än de, som dikteras af en upphöjd känsla. Då ett sådant tilltag möter en person, hvars inre menniska förbjuder honom att foga sig i det obilliga, då harmas man, då klagas öfver bristande lydnad, bristande vördnad. Men lydnaden brister, vördnaden förspilles just genom de öfverdrifna fordringarne, hvaremot den förman, som aldrig befaller mer, än han har rätt att befalla, som aldrig ger andra råd, än de som måste godkännas af den underlydandes sunda förstånd och oförvillade känsla, alltid kan vara viss om, icke blott att blifva lydd, utan äfven att blifva älskad. De finnas, hvika anse att tjenstemän i allmänhet och militärer isynnerhet icke böra egna sig åt politisk verksamhet. Embetsmannen skulle sålunda afsäga sig en af medborgarens vigtigaste rättigheter. Men om nyssnämnde sats vore i sig sjelf rigtig, så borde den äfven konseqvent tilllämpas. Vilja vederbörande icke, att embetsmännen skola upptaga sig med politisk verksamhet mellan riksmötena, böra de ej heller vilja, att de skola befatta sig med en dylik på riksmötena, d. v. s. varda riksdagsmän. Imellertid hvilar på ständernas bord ett förslag, som afser att gifva åt embetsmännen en, relativt till andra samhällsklasser, alltför stor verksamhet i politisk rigtning. Hvad vill det då säga, att, såsom nyligen skett, bestraffa en embetsman för hans blotta