Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1849, sida 1

dan folkets största hehof är aktning för och kärlek till sin ledare. v Derföre kan man ock i allmänhet säga, att regenten är den måttstock, efter hvilken hans folks anseende bör mätas; att statens inre och yttre förhållanden äro en reflex af den styrandes själs-egenskaper. Detta låter förklara sig så, att regenten är sambällets hjerta, statshjulets rörelsekraft. Det är han, som leder, afgör, sammanhåller. Han bestämmer väl ej alltid utgången af hvarje företag; men han ger åt detsamma mer eller mindre dess rigtning, genom sin rilja till det rätta och förnuftsenliga. Det är denna styrelsens vilja för det rätta, sanna och goda, hvilken skapar belåtenhet och förtroende hos de styrde. Detta sätt, att, om vi så må uttrycka oss, ingå i folkets hjerta — det är halfva regeringskonsten, helst när denna är tidsenlig, d. v. s. ej stöter ifrån sig de idåer, som äro barn af den rådande tidsandan. Ty att gå bröstgänges mot tidens fordringar, det är detsamma som att tro sig komma fram, när mon som bäst håller på att draga sig tillboka.Läror, sådana som de af oss här ofvan citerade, skola naturligtvis icke ljuda väl i de konservatives och reaktionäres öron. Allramest skall det gå dem till sinnes, att de äro förkunnade af en man, som, i anseende till sin börd, tillhör samhällets högsta klasser. Det skall tillochmed måhända gifvas de, som skola vilja påstå, att deras förkunnande är ett slags förräderi emot Ståndet,, mot den klass, som alltid med så mycken sjelfförtröstan kallar sig ,thronens och ordningens stödjepelare. De glömma dock, desse herrar, att den författare, hvars åsigter de förkasta, är son af frihetsvännen Georg Adlersparre, och att han följaktligen icke, utan att vanslägtas, kan vara annat än tillgifven de idser, för hvilka folken nu kämpa den stora strid, som de komma att fortsätta ända till den tid, när deras rastlösa sträfvanden och uppoffrin ar slutligen krönas med segrens och Jelfständighetens oförvanskliga krona. Orsakerna till Gustaf IV Adolfs förvända regeringssätt och deraf följande fall skildras af förf. sålunda : Gustaf IV Adolfs måhända största olycka var öfvertygelsen om egen ofelbarhet. Denna egoism gjorde honom kall och döf för andras råd och varningar. Sjelfva den falang af krypande hofmän, som omgaf monarken, fann högsta uträkning vid att göra sig ogenomtränglig, då sanningen ville nalkas den lutande thronen; men att öppna sig för allt, som stötte på smicker och lofsång, för att med dessa sockrade rekreationspiller uppehålla modet hos det krönta subjektet. Hofoch statspoesiens positif-vefvare hade nu, Ssom alltid, full sysselsättning att prisa maktens beteenden och soldade loftalare att kasta blommor i det haltande majestätets spår. Svenskar funnos, hvilka, i likhet med Neros beundrare, voro blinda nog, att i fäderneslands-förstöraren se en halfgud, oaktadt de, genom sin ställning i samhället, på ganska nära håll kunde betrakta frukterna af det förvända regeringssystemet. Så t. ex. utgjöt sig svenska kyrkans dåvarande prydnad, Herr Lehnberg, offentligen i svenska akademien, huru rhjertat söker i dag vid namnet af