Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1849, sida 1

Aä2 — — — Den kan ej utvisa några exempel af denna utoch samhållighet, denna sjelfuppoffring i stort, som genomgår den nordamerikanska resningen unden Washingtons ledning; ej några drag af den poätiska ridderlighet, som förenade de schweitziska kantonerna under Wilhelm Tells fana; ej ett enda uppslag af denna allt besegrande spetsfundigbet och administrativa öfverlägsenhet, denna beräkningskonst, som tillochmed förstod att draga fördel af motgången, och denna själens lyckliga maskering, med hvilka egenskaper den förståndige, men hycklande Cromwell så väl förstod att spela sig till Englands spira. Nej, 1809 års statshvälfning utmärker sig blott för det lugn, den uppriktighet , den flärdlöshet och tolerans, som vanligen stämplar alla rättrådiga handlingar. Och en rättrådig handling var den i ordets upphöjda mening; och Svenskarne skola alltmer och mer erkänna det, alltsom skränet tystnar hos den otacksamhet, som med sin talträngdhet tror sig kunna öfverrösta sjelfva sanningens stämma.Sima åsigter af revolutioner i allmänhet, så vidt de afse ett förbättradt statsskick och folkviljans upphöjande till potens af allmänvilja samt nationens insättande i de densamma beröfvade frioch rättigheter, framställer förf. sålunda: Slafveriets mörker kan svårligen förskingras med annat än det ljus, som flammar ur revoltens fackla. Det är på revolutionens bål, som förtrycket skall brinna ned och förintas, på det att friheten må trygg kunna lustvandra på jorden och hvila sig i kärlekens solsken eller fridens skugga. Det är kanske icke så orätt att kalla friheten för själens första och sista dröm i stoftet: förklariogstillståndet, då alla tankar hafva sammansmält till en enda af evig harmoni, och alla känslor till en enda af evig hänryckning. Det kan för menniskoögat ej gifvas skönare syn, än när det ser ett högsinnadt, vidtfrejdadt och-misshandladt folk afkasta de fjettrar, som en låg politik vågat lägga på dess starka, onedböjda skuldror. Och säkert är, att, om ett sådant samhälle, ettdera under medgångens svindel, eller under förgätenheten af hvad dess frid tillhörer, öfverlemnar, likt ett medvetslöst barn, sin lycka, sitt anseende i lumpenhetens och godtyckets händer, så att det måste rodna öfver sin ställning och söka sin ära, sitt medborgerliga rykte uti det förflutna — säkert är, att ett sådant folk snart skall veta rättfärdiga sig i verldens ögon genom att krossa sitt förnedringsok. vSåsom vi nyss yttrade, hör man ofta ifras mot statsförändringar, liksom vore dessa de största olyckor. Men intygar ej naturen sjelf genom sina ständiga revolutioner, att rörlighetsoch förändringsprincipen utgör hufvudvilkoret för allt lif? Betänkte menniskan detta och äfven litet oftare sin egen in— och utvärtes ofullkomlighet samt bortlade hon derunder något af sin stora sjelfviskhet, så skulle hon lättare kunna inse, att allt af högre art, som blifvit förvisadt till denna planet, blottar sin gudomlighet just deruti, att det ej subordinerar sig under det närvarande ögonblicket, utan eger makt att höja och sänka sig, allt efter som längtan drifver det till något bättre, eller svagheten till något sämre. Huru skulle annars den fria viljan existera utan en sådan förflyttningsförmåga — denna vilja, som är