Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1849, sida 1

sig såsom förstummad. För första gången i sitt lif saknade hon ord och visste icke huru hon skulle komma ut med hvad hon hade att säga; slutligen sade hon dock till Hedvig: Fröken ser så ledsen ut i dag. v — Och har jag icke skäl att vara det då min bror om få dagar reser bort ifrån oss. Hvad det blir ledsamt att dansa i dag, då jag bara vill gråta! Jag ville gifva allt i verlden om jag blott kunde få komma in till staden för att vara hos honom dessa sista dagarne af hans hemmavaro, och sedan stanna hos farmor tills lusten kunde komma åter att dansa. Det är som jag aldrig kunde bli glad mera, då Theodor reser så långt bort från mig.— Hur långt reser han då?— bDet blir mycket långt och till många ställen. Till Köpenhamn, Tyskland, Paris och Wien. — vHvart bär det af? Det blir väl verlden omkring?, — Ja, kära Maria, nära nog fruktar jag.v En stor örn, som satt ensam i en bur, skakade nu på vingarne med en styrka, som ville han bryta jernspjelarne, och ett dån, som försatte alla de andra vilda fåglarne i förskräckelse, så att de började flaxa från ofvan till nedan i sina burar. Sjelfva Fanny och Hedvig togo ett steg tillbaka vid den stolte fångens väldiga slag,