Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1849, sida 1

AAA — Mycket har varit taladt och skrifvet om de s. k. 1809 års mån?; men det synes oss, som skulle man under denna benämning nog obetänksamt sammanblandat aktörerne i sjelfva revolutionsdramat med de personer, hvilka, först sedan all fara var förbi, framkröpo ur sina dolda gömställen, för att icke allenast krafsa åt sig alla möjliga fördelar, eller, som man säger, begagna konjunkturerna, utan för att slutligen tillställa det efterspel, som skulle omintetgöra många af de beräkningar, hvilka billigheten fästade vid Gustaf IV Adolfs aflägsnande från riksstyrelsen. Det synes oss vidare, som skulle man vid dessa mönstringar mera fästat sig vid 1809 års statsmän, än vid de hjeltar, som utförde det värf, utom hvilket statsklokbeten vid detta tillfälle aldrig vågat sig fram att experimentera med den svenska godtrogenheten; och som skulle man under denna orättvisa och kallsinnighet uppsåtligen skyndat sig förbi en och annan framstående personlighet, för att öfverlemna dess minne åt Lethens vågor och göra sig sjelf, på det onekligen lättaste viset, qvitt en hedersskuld. För att till någon del godtgöra denna afvoghet mot förtjensten, och i den öfvertygelse att 1809 års statshvälfning alltför ytligt blifvit uppfattad af vår läsande publik, åtminstone ej med den noggrannhet, hvarmed ett så ingripande faktum borde studeras, hafva vi föresatt oss att ånyo låta den märkliga tilldragelsen med dess flesta biomständigheter blifva ett föremål för allmänhetens uppmärksamhet. Man skall då kanske tydligare finna, att denna revolution var något mera, än ett vanligt uppror; att dess hjeltar voro något mera än konspiratörer, och att det parti, som de bildade och ställde sig i spetsen för, icke representerade åsigterna hos en blott faktion, utan tänkesättet hos ett vördnadsvärdt, tappert, men illa misshandladt folk.Den ide, som förenade dessa min, var, med ett gemensamt ord — fäderneslandet, och för en sublimare lågar ingen känsla, jublar ingen tanke, blixtrar intet snille och klappar ej något hjerta. Deremot, hvilket band, som omslingrade 1809 års statsrenovatörer, må vara osagdt, och det ligger dessutom icke inom ämnet för dessa taflor. Så mycket kunna vi dock påstå, att det, lindrigast sagdt, är och förblir ett misslyckadt försök att sammanstöpa dessa tvenne partier till ett enda, ty historien skall alltid — om ej nu, dock framdeles — veta att skilja dem långt, mycket långt från hvarandra. Karakteristiken af 1809 års revolution uppdrager författaren på följande sätt: Det fordras, för bedömandet af hvarje genomgripande reform, att ställa sig midt emellan de partier, som äro för eller emot densamma. Vi tro, att från en sådan sjelsständighetens ståndpunkt skall 1809 års revolution visa sig uti den fördelaktigaste dager och såsom en af de mest sköna, upplyftande och rättfärdiga handlingar, hvilka pryda den nyare verldshistorien. Och ändock företer denna hvälfning ej några af dessa lysande snilleoch hjeltevärf, några drag af den romantiska äfventyrlighet och af detta älskvärda svärmeri för friheten, hvilket allt tillsammans karakteriserar och gjuter en behöflig glans öfver den franska revolutionen på 90:talet.