Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1849, sida 3

aldrig värdt att lyssna eller sätta tro, sade gamla öfverstinnan förmanande till Maria. — bet är ledsamt, sade Maria, och löste af sig den ljusröda schavletten samt tillade: Nu är det tid för mig att gå hem. Hon gjorde dervid sin vanliga nickning till afsked och gick mot dörren som ledde till förstugan. — -varför går du den vägen? Du ämnar väl icke glömma byttan och handduken efter dig, och dem förmodar jag du har lemnat i köket? Du skall lära dig att hafva tankarae med dig, mitt barn, ty det är ungdomen nyttigt, och utan det, duger tjenaren till intet, det synes, gud nås på tjenstefolket nu för tiden, sade öfverstinnan. NMMaria vände sig stillatigande åt andra dörren. Ofverstinnan bad Hedvig taga ljuset och lysa henne genom salen.Då Maria inkom i den sålunda svagt upplysta salen och gjort några steg framåt golfvet, stannade hon plötsligt, slog händerna för ögonen och utropade: Gud, min far! Hedvig släppte ljuset, som slocknade, gamla öfverstinnan skulle grondera, men fick en attack af hostan och Lena inkom som en ljusens engel, med en dank i banden, vid allarmet. — Hvad i Herrans namn står här på? Der ligger ljuset afbrutet på tvenne ställen, Gud förlåte mig! — och en taljfläck på golfvet.