I I I i I I Ä af högern de Larosiere, togo sin början den ganisera detta motstånd begifvit sig till bre, som är en organ för Louis Bonapartes förtrogna omgifning, går ganska illa åt hr Thiers och hela den parlamentariska majoriteten, och man kan läsa emellan raderna, att vederbörande icke äro främmande för den tanken att i nödfall spränga nationalförsamlingen. Denna har också, genom sitt bårdnackade motstånd emot alla reformer och samhällsförbättringar, förlorat alla anspråk på nationens sympathier och understöd. — Den 18:de dennes skulle förhandlingarne i romerska angelägenheterne taga sin början. FölJande talare hafva redan låtit anteckna sig: af oppositionen: Mathieu (de la Drome), Victor Hugo, Emanuel Arago, Savatier, Larocke, Mauguin, Joly d. ä., Edgar Quinet, Francisque Bouvet; Montalemhert, dOlivier. general Fabrer, de Montigny, de la Moskova. Nationalförsamlingen har i sitt möte den 17:de dennes åter aflagt ett prof på sitt obhjelpliga partisinne, i det hon på de mest skenfagra skäl kasserat de på Gaudeloupe skedda val, hvilka fallit på hrr Schölcher och Perrinon, af hvilka den förre är socialist och tillika känd för den andel han haft i slafemancipationens genomdrifvande i Frankrike. Vittnesförhören i högmålsprocessen i Versailles 16:de dennes. Bland de denna dag hörda vittnen befann sig äfven Emil Girardin, hufvudredaktör af Presser, hvilken såsom medlem af press-komiten bivistat dennas rådplagningar den 13:de Juni. Innan Girardin inlät sig i något svaromål på de för honom framställda frågor, beklagade han sig öfver det skändliga och trolösa sätt, hvarpå en af undersökningsdomarne, de Vallge, vid ett föregående vittnesförhör velat tvinga honom att afgifva ett vittnesmål, tvert emot hans öfvertygelse. Sedan generalprokuratorn (aktorn i målet) Baroche yttrat sig till de Valles försvar, började Girardin att besvara de för honom af presidenten framställda frågor. Han förklarade, att enligt hans öfvertygelse författningen blifvit kränkt genom expeditionen emot Rom och att motståndet emot regeringen varit en rittighet; han hade för att orpresskomitcens sammankomst och der väckt det förslag, att oppositionen skulle förklara sig permanent och sätta nationalförsamlingens majoritet utom lagen. En af försvararne uppmanade Girardin att utveckla huru han då ville förstå det lagliga motståndets organisation, utan att lemna författningens bana. Då Girardin ville efterkomma denna uppmaning, satte sig generalprokuratorn på det häftigaste deremot. Girardin yrkade att få fortfara, emedan det var fråga om att bevisa, att en komplott icke existerat, och att hvar man varit besluten, att icke afvika från den lagliga vägen. De anklagade reste sig i massa och fordrade med häftighet och fulle af harm, att man skulle låta vittnena tala. Ett ytterst stormigt uppträde egde rum. Från alla håll af domsalen höjdes förvirrade rop. Rättens betjente kunna icke återställa tystnaden. Först efter ett längre afbrott, kan förhöret åter upptagas, och då måste generalprokuratorn beqväma sig att åhöra Girardins utsago öfver hvad som passerat i presskomitCen. — Oppositionsbladen triumferade nästföljande dag öfver Girardins utsagor, hvilka verkligen synas fullkomligt betaga händelserna den 13 Juni karakteren af ett förut uppgjordt attentat. — Samma dag som Girardin afgaf sitt vittnesmål, hördes äfven en poliskommissarie Primorin, hvilken på Boulevard des Italiens i lagens namn uppmanat folket att skingra sig. Han förklarade, att trupperne på nämnde Boulevard satt sig i rörelse emot manifestationen, innan den lagliga uppmaningen till massan att åtskiljas föregått, hvarefter denna skingrade sig under ropet, till vapen! — Påföljande dagen, den 17 d:s, sortsattes vittnesförhören. Vittnen hördes öfver den sammankomst, nationalgardisterne vid 5:te legionen haft i stadsdelen St. Martin den 11 Juni, för att rådpläga öfver den tillärnade opinionsyttringen. Vittnet Pelletier, egare af den lokal, der sammankomsten egt rum, intygade, att i nämnde sammankomst ingalunda fråga om en komplott, utan blott om en opinionsyttring. Vittvarit