Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1849, sida 2

— Aek, om jag kunde få honom åter! sade Maria, med tankarne på sin far, jag ville då ge allt i verlden, men det är omöjligt, och det hjelper inte att lägga kort derom. Ack jag minnes hur roligt det var, då jag var liten, att få stå på hans hand och lyftas högt mot taket, och gunga på hans knän och klättra upp på hans axlar och sitta der i höjden och bli buren omkring stugan. Under tiden hade emedlertid ljus inkommit och öfverstinnan började fortsätta sin patience. Ett kort nedföll, och lätt som en vind sprang Maria till och lutade sig ned för att upptaga det. Besvärad af värmen i rummet hade hon aftagit sin hufvudduk och vid det hastiga nedlutandet föll kammen ur hennes hår, hvilket i hela dess gyllene rikedom böljade ner öfver hennes axlar och hals och omskuggade hennes ansigte, hvars fina, nästan klassiska skönhet vida mer, an förtraffligheten af det smör, hon förde till huset, ådragit henne dess innevånares uppmärksamhet och tillskyndat henne den ynnest och frihet, hvaraf vi sett henne njuta. Hon låg just på knä med bjerterdam i handen i en ställning, som så skönt förrådde hennes fina, lediga vext och det medfödda bebaget af hennes rörelser och hållning, att den förtjenat uppfattas af målaren, då kammarjunkaren inträdde i full adelsuniform. Maria