Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1849, sida 2

Utrikes nyheter. FRANKRIKE. Man kan icke af de olika ryktena bli rigtigt klok på huru det förhåller sig med den konflikt, som uppstått emellan presidenten och de liberalare af hans ministrar å ena sidan och nationalförsamlingens majoritet med Thiers i spetsen å den andra sidan. Så mycket känner man med säkerhet, att anledningen till konflikten varit den, att presidenten blifvit stucken deröfver att Thiers i det af honom uppsatta utskotts-betänkande öfver romerska frågan icke med ett enda ord nämnt hans bekanta bref. Bonaparte lär fordrat, att Thiers skulle reparera denna förseelse, men denne var orubblig och sade: Jag kan och får icke gifva ester, jag bar icke gjort annat, än uttalat utskotts-majoritetens mening. Presidenten var ytterst uppbragt och förklarade, att han nu tydligen insåg hvad för ett spel legitimisterne och orleanisterne drefro med honom, men han ville visa dem att han vore den af 6 millioner utvalde och skulle stödja sig på venstern, som ärligt och öppet skulle ansluta sig till honom. Sedan for han i öppen vagn att promenera i stadsdelen S:t Antoine, men då der icke fanns någon synnerlig enthusiasm, kom han nedstämd tillbaka. Sedan kom den från Berlin och Wien hemkomne Persigny till honom, hvilken föreställde honom, buru han vid hofven i dessa hufvudstäder erfarit hvilken oerhörd nytta presidenten haft af sin hittills följda politik och hvilket vågspel det skulle vara att öfvergifva densamma. Detta tog skruf. Och när nu äfven Dupin och Changarnier kommo tillbaka från Thiers och omtalade dennes beredvillighet att i sitt anförande i romerska frågan på ett värdigt sätt omnämna presidentens bref, var allt snart ställdt till rätta igen. Under det att Thiers med aktning omnämner presidentens bref skall ministeren beteckna det som ungångspunkten och målet för sin politik, men likafullt antaga påfvens motu-proprio. Sålunda skulle partierna åter hafva närmat sig hvarandra, men man tror ändå, att försoningen endast är skenbar och att oenigheten fortfar i mjugg och blott afvaktar ett lägligare tillfälle för att gifva sig luft. En pariser-korrespondens af den 17:de går tillochmed så långt att påstå, det blott ett vapenstillestånd blifvit ingånget, och att hvarken Bonaparte eller församlingens majoritet skall gifva efter. Ministeren, d. v. s. dess liberalare medlemmar, säger korrespondenten. skall vidblifva den i Bonapartes bref uttalade politik och affordra nationalförsamlingen dess votum i saken, hvarvid den yttersta högran kunde lida ett nederlag genom vensterns förening med centern. Thiers, som flera medlemmar af majoriteten ville öfvertala att begifva sig till presidenten, skall vägrat att göra detta. — Hvad pressens hållning i denna fråga vidkommer, så äro blott de strängt legitimistiska och i prestpartiets tjenst stående bladen emot regeringens politik och fortfara att behandla Louis Bonaparte med en förnäm spottskhet. Hr Thiers begge organer Constitutionel och Courrier Frangaisbemöda sig att i förlägen, sockersöt ton framställa ryktena om konflikten emellan deras patron och republikens president såsom ganska öfverdrifna. De ministeriella bladen äro visserligen mycket varsamma i sitt språk, men låta dock förutsätta ett temligen fast beslut hos Dufaure och hans vänner att framhärda i sin politik. Dix Dcem-—