Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1849, sida 1

glömska, trög afsättning, med hån och förlöjligande af de olika tänkande kamraterne inom pressen och sist med — bankrutt, en bankrutt, vid hvilken hela bebållningen utgöres af bevarad heder och rent samvete. Man kan beklaga, att de flesta icke tveka vid valet i sätt att sköta tidningen och föra allmänhetens talan — men man kan icke förundra sig, att så sker. Just derför att det förbåller sig så, hafva vi föresatt oss att en gång taga bladet från munnen och säga sanningen äfven åt publiken, som annars får stå och se på buru andra, som gemenligen äro bättre än flertalet af öden vördade, släpas i smutsen, och höra de dagliga smådelserna mot hvad landet äger bäst och ädlast, medan pressen för henne blott har smil, söta ord och krypande leenden. Vi vilja säga sanningen, både åt dig, du guldkalf på Skeppsbron och Drottninggatan, som af afgudabelätet har alla kalfvens egenskaper utan en enda af den ädla metallens, och åt dig, du krälande, tanklösa, gapande, härmande, lättsinniga, njutande hop, som hatar de stora och kryper för dem! Det ären J och eder dålighet, som göra pressens dålighet. J millionärer och magnater, som tänken med Tiberius må de hata, blott de fruktaoch läggen all er styrka i bajonetter, medan J glömmen att bajonetten föres af en hand, att ofvan den handen sitter ett hufvud och att i det hufvudet bo tankar, hvilka bestämma handens rörelse och bajonettens, J dragen en tung skuld för pressens demoralisation och kanske måsten J äfven dyrt betala den skulden! Försummen menniskans andeliga del, trampen tanken i stoftet och slumren sedan in i maklig tro på edert välde — till dess J vaknen vid det, att de falska läror J sjelfve gynnat och understödt gjort sin verkan och vända musköten icke nedåt, utan uppåt. oOcch du massa! Lef ditt lif lik gräshoppan! Lat radikalerna pudra dig! Blif bedragen af republikaner och revolutionärer, som begagna dig, för att först vinna på dig och sedan trampa dig under sina fötter; skratta åt grinare; hoppa och dansa med några politiska pajazzer; förjaga allt allvar; all tankeansträngning; allt värdigt, ädelt och upphöjdt — till dess du hvarken sjelf äger dessa egenskaper eller kan fatta dem hos andra; blif så lik boskapen som möjligt, för att en dag drifvas eller slagtas som den! Med en publik som vår, är den dagliga frestelsen att fatta de revolutionära jofurs-blixtarne blott allt för stor, ty inför en sådan publik måste en hvar känna att blott åskan kan rensa den tunga förpestade luften, och åskan äger litet hvar uti sin penna. Åltt vara bitter, passionerad; att smäda, svärta, förfölja, förlöjliga — all detta är lättare än någon tror — och då man dagligen ser huru publiken står omkring och klappar händerna, — — ja, just då, får man afsmak för att löpa in på det uppbökade gärdet. Det är denna vämjelse som i första rummet håller tillbaka. Dervid stödes man af tvenne mäktiga bundsförvandter: landsorten och minoritetens eftertanka. ALA EEEE