Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1849, sida 1

dränkta jorden, grafvar, stupstockar, bödelsyxor, bojor och lik. Tusentals i djup sorgdrägt klädda qvinnor begråta sina makar, sina söner, sina bröder, sina älskare, som antingen stupat i striden för fosterlandets och fribetens heliga sak, eller fallit för de privilegierade mördarnes kulor, eller försmikta i fängelsernas kalla, stinkande, fuktiga hvalf, eller vandra landsflyktige omkring i främmande länder. Tusentals värnlösa barn begråta sina fäders förtidiga död, och många af dem vandra tiggande omkring för hvars mans dörr, frysande. hungrande, utan tak öfver hufvudet. Milliontals armar sakna arbete, milliontals munnar bröd, emedan de, som förut gifvit dem både det ena och det andra, äro antingen utplundrade, döde, sjelfve fattige, flyktade, eller kastade i fängelse. Jemmer och klagan höres i slott och koja, i ädlingens och magnatens, som i daglönarens och handtverkarens boning. Och hvems verk är allt detta? — Den röda monarviens, deras, csom icke vilja veta af några skyldigheter, utan endast och allenast rättigheter; deras, som under sina spiror icke vilja hafva annat än slafvar; deras, som skrifva sig med Guds nåde?r, då deras handlingar vittna om, att de långt snarare borde skrifva med afgrundens samtycke och bistånd. v Men ej nog med, att den röda monarkien och dess anhängare häkta, plundra, råna och mörda sina motståndare: de af dessa, hvilka lyckats rädda sig undan deras Molochsomfamningar, varda af dem på det hätskaste och ifrigaste förföljde. Då man undantager Storbritannien, finnes i Europa knappast mera något enda land, der de olycklige kunna hoppas att finna en säker tillflykt. Må man erinra sig de sicilianska flyktingarne, som i alla hamnar vid Medelhafvet förgäfves sökte en asyl; som, decimerade af nöd och elände, under loppet af flera månader vräkte omkring på vågorna och hvilkas slutliga öde man icke ännu med någon visshet känner! Må man erinra sig, huru sjelfva den s. k. republikanska, regeringen i Frankrike, vunnen af den röda monarkiens smicker eller guld, från sina landamären utvisat och förjagat nästan alla politiska flyktingar! Må man erinra sig de af Ryssland och Österrike till Porten aflåtna hotande noter, rörande utlemnandet af de på det turkiska området sig befinnande ungerska srebellerne.? Må man, upprepa vi, erinra sig allt detta och mera dylikt! Man skall då sjelf finna, att den röda monarkien är som blodhunden: sedan han en gång kommit den flyktade på spåren, upphör han icke att förfölja sitt rof förr, än han upphunnit och sönderslitit detsamma. Vi vilja för denna gång icke vidare fortsätta vår mörka, men sanna, skildring af den röda monarkien, af den makt, som nu ,,med Guds nådemördar, plundrar, plågar, förföljer, förslafvar och förfäar— d. v. a. s. regerar öfver — sina undersåter. Vi vilja blott erinra om, att det är just denna makt, som mer än en gång öppet förkunnat sig vara Guds sändebud, verkställare af Guds vilja och beslut; att den högtidligen försäkrat det vara för en helig och råttois sak som den strider; att den blott vill undersåternas eget bästa, återställandet af den allmänna ordningen, säkerhet till lif och egendom, o. s. v. Att