Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1849, sida 1

veta att verka i sitt kall såsom tryckfrihetens vårdare; det är så de visa sina sympathier för det fria ordet och dess målsmän; det är så de veta begränsa yttranderätten och tillrättavisa dess försvarare. Månne väl den röda republiken hade kunnat gå mera summariskt till väga? Och huru har icke den röda monarkiens representant i Neapel handlat! Det fordom blomstrande Messina är till större delen en grushög, kring hvilken de af innevånarne, som ej kunnat fly till andra länder, nu irra. Sjelfva det beundrade, det sköna Neapel bar icke blifvit skonadt, för tyrannens ödeläggande bomber. För att krossa friheten och stödja sin vacklande thron har han beväpnat och utsläppt de grössta brottslingar och lemnat sin hufvudstad till plundring åt den upphetsade pöbeln. Månne en den mest samvetslöse kommunist kunde hafva gått längre i omensklighet och grymhet? Månne 1792 års röda republik låtit ett gräsligare förfarande komma sig till last? Vi blott fråga. På den röda monarkiens digra skuldregister stå äfven blodbaden i Berlin och Dresden, samt den kedja af sysiljeringar och afrättningar, som egt rum sedan Rastatts intagande. Vi behöfva blott hänvisa till de berättelser derom, som stått att läsa i tidningarne, för att komma håren att af fasa resa sig på hufvudet. — På hvarje folkens rättmätiga fordran har den röda monarkien svarat med kartescher; vid hvarje erinran till regeringarne om att hålla de löften, som de efter de stora revolutionerna i början af år 1848 gåfvo, hafva de haft till hands dödsbringande muskötsalfvor; på hvarje fråga, som man stillt till deras hjerta, deras hederskänsla, deras samveten, hafva svaren bibragts medelst sabelhugg, bajonettstyng, kulor, bojor och fängelse. Det är kraftiga argumenter, det kan ingen neka; men hvad de i sjelfva verket bevisa, är blott den starkares rätt; icke en bokstaf hvarken mer eller mindre. Men hvarföre hafva alla dessa grymheter, skändligheter och gräsligheter blifvit begångna? Jo derföre, att folken hafva sökt komma ur sitt omyndighetstillstånd; derföre, att de velat afskudda sig förtryckarnes bojor; derföre, att de velat blifva frie och sjelfständige. Absolutismen har aldrig jemte sig tålt någon annan makt: aldrig erkänt någon annan högbet än sin egen. Sin vilja har den en gång för alla bestämt skola vara folkens lag, och när nu detta genom sekler ihärdigt fullföljda system hotades med att varda kullkastadt och tillintetgjordt af en ny makt, en ny vilja, nemligen folkviljan, så var det naturligt, att absolutismen skulle uppbjuda alla sina krafter för att försvara det, som den ansåg vara sin ofrånskiljeliga och obestridliga rätt. Att den så gjorde, kan man väl egentligen icke undra öfver; men det sätt, hvarpå den gick till väga, var så barbariskt, så omenskligt, att det hos samtid och efterverld måste väcka den djupaste och rättmätigaste afsky. Kastom blott en blick på den väg, der den röda monarkiens missionärer och horder under loppet af ett par år framtågat! Öfverallt är den betecknad med nedbrända byar, bombarderade eller rent af med jorden jemnade städer, förtrampade och öfvergifna åkerfält, valplatser, på hvilka de slagnes ben sticka upp ur den af blod genom—-k— TSENETERNE SET ENONTEKIS —— ———7——