Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1849, sida 1

köfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 242. Sysselsatt med jordbruket och förbättrandet af sin egendom, uppoffrande sina fristunder åt jagtens ndjen och umgänget med sina grannar, förflöto tre år för honom så hastigt, som lika många månader. Lifvet hade åter vunnit värde för honom; han hade åter blifvit tillgänglig för de fröjder, som det erbjuder och snart log mot honom en lycka, hvilken kom honom att förgäta de lidanden, som åtföljt hans ungdomsår. En grek hade nedsatt sig i hans grannskap. Han hade en dotter, skön som morgonen. Under det kastanjebruna hårets rika lockar framblickade det älskligaste ansigte. De blå ögonen hade ett uttryck af saktmod och kärlek, och den fint formade munnen visade, då den öppnades, två rader perlhvita tänder. En herrlig vext fulländade den förtrollande varelsens skönhet. Philo hade hitintills varit främmande för kärleken, och traktens flickor hade förgäfves uppbjudit sina retande behag, för att röra bans bjerta. Han förblef kall emot dem och tycktes icke märka de ömma blickar, som kastades på honom.