Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1849, sida 1

gods för att till annan ort öfverföras, och medelst konnossementers undertecknande dertill sig förbundit, ej befriad från denna sin förbindelse, förrän han densamma, enligt konnossementernes lydelse fullgjort, ehvad befraktaren eller afsåndaren annorlunda förordnar, derest han icke återställer alla konnossementerne. Och häraf följer åter, att godset måste anses såsom åt skepparen anförtrodt för en tredje persons räkning, eller stäldt till disposition eller förfogande af den, hvilken å destinationsorten är konnossementinnehafvare. Nu emedan panträtt i lösegendom, enligt den i lagstiftningen gällande och i lagskipningen antagna grundsats, äger rum, der den, som panträtten tillgodonjuta vill, har egendomen i händer, eller under sin disposition, lärer bestämmelsen af ifrågaställde förmånsrätt ej eller kunna betraktas såsom en afvikelse från berörde grundsats. Vid pröfningen af ifrågavarande förslag, förekommer imellertid hurusom Kongl. Maj:t emot detsamma anmärkt, att giltiga skäl saknades för de i förslaget gjorda inskränkningar, att förmånsrätt icke skulle äga rum, då förskottstagare och förskottsgifvare bo på samma ort, såvida ej vid varornas öfverlemnande blifvit så förfaret, som lagen, i fråga om försträckning emot lös pant, förmår, eller då konnossement är stäldt på innehafvaren, och denna anmärkning synes äfven utskottet grundad. Man har visserligen trott förra inskränkningen behöflig, emedan en mindre redlig gäldenär eljest lätteligen skulle kunna gynna de på samma ort med honom boende borgenärer på de öfrigas bekostnad; men då sådant ingalunda afböjes derigenom, att varorna kallas pant i stället för kommissionsgods, enär Svensk lag icke, såsom villkor för giltigheten af lös egendoms pantsättning, stadgar sådane kontroller, som kunna förekomma svek under förra benämningen mera än under den sednare, och då dessutom måste tagas i betraktande, att försäljning af gods ofta uppdrages åt personer, som bo på samma ort med godsägare, t. ex. då sabriksidkare öfverlemna sina tillverkningar åt andra för att afyttras; så ock enär omförmälda inskränkning följaktligen, i stället att kunna medföra åsyftad verkan, skulle i viss mon komma den påyrkade lagen att förfela dermed afsedda ändamål, torde en sådan inskränkning ej eller böra ega rum. Hvad den sednare inskränkningen angår, så synes den hufvudsakligen vara föranledd deraf, att derest konnossement är stäldt till innehafvaren, varorna ej kunna anses inlastade för någon viss persons räkning; men om man besinnar, att den person å destinationsorten, till hvilken ett till innehafvaren stäldt konnossement blifvit öfverlemnadt, jemlikt gällande lag har samma rättigheter i anseende till inlastade varorna, som om konnossementet varit uttryckligen stäldt å honom, lärer någon inskränkning i denna del icke erfordras för tillämpning af ofvanberörde grundsats på nu ifrågavarande fall. Huru utskottet följaktligen icke kan tillstyrka antagande af motionärens förslag, anser likväl utskottet, som, på sätt ofvan är nämndt, godkänner den hufvudsakliga grund, hvarpå detsamma hvilar, sig böra inför rikets ständer framlägga A —