Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1849, sida 1

snillrike skriftställare kallar manövreringen i Östersjön vune puerilit en gros, un colossal enfantillage. Men med alla sina brister är dock den ryska flottan utan gensägelse ett farligt vapen i ezarens hand mot oss svenskar, om någon gång i en framtid Rysslands eröfringsbegär eller verldshändelsernas gång kalla oss till vapnen, för att med de resurser, som stå oss till buds, och det mannamod, som i folkens häfder omglänsa det svenska namnet, försvara vår uråldriga, aldrig underkufvade jord och vår oafhängighet. Att det en gång kommer derhän, att ättlingarne af Carl den 12:tes och Peter den stores kämpar ånyo mötas på slagfältet, kan man förutse; det blir på den dag, då vestern och östern, då friheten och tyranniet, ljuset och mörkret sammandrabba, för att kämpa sin sista strid; det blir, då den nya alliansen som nu består mellan Europas furstar, hvilka svurit att aldrig använda sina härar mot hvarandra, utan mot sina frihetslystna folk, blir krossad tillika med envåldstronerna. Ensam, säger en tysk författare, är den svenska flottan alltför svag, för att på Östersjöns vågor bjuda ryska flottan spetsen; den måste inskränka sig till ett defensivkrig inom de svenska skärgårdarne och till en och annan kupp utanför desse; men i förening med den danska marinen är den stark nog att ute på Östersjön mäta sig med den ryske hafsörnen, med god utsigt att drifva denne tillbaka till sitt näste inne i finska viken. Endast i ett treenigt Skandinavien ligger den götiska stammens räddning; sammanfläta icke de tre telningarne af denna stam sina kronor, skall stormen snart afbryta dem. Om de icke äro eniga, hvad vilja då 6 a 7 millioner Skandinaver göra, der de, likasom de 8 millioner magyarerna, stå isolerade på jorden bland de 100 millionerna slaver, de 65 millioner, som tala tyska, de 60 millioner, som tala engelska och de 40 millionerna fransmän; räcka icke svenskar, danskar och norrmän hvarandra händerna, skola under århundradenas lopp deras språk försvinna, deras nationalitet uppgå i någon annan och intet annat spår af den qvarblifva, än de, som outplånligt blifvit intryckta i den verldshistoriska arenans sand. Råkar Ryssland i krig med Frankrike eller England, gör det bäst uti att draga sin flotta tillbaka till Kronstadt; Englands marin är i alla afseenden ofantligt öfverlägsen Rysslands; franska flottan står hvad antalet af fartyg beträffar, visserligen icke mycket öfver den ryska, men de franske officerarne äro utmärkt skickliga såväl i theoretiskt som praktiskt hänseende och sjöfolket öfvadt, lifligt och entusiastiskt. Äro Sundets portar öppnade för engelska eller franska hufvudflottorna och den ryska slagen i en större batalj, så är äfven Reval förloradt. Kronstadt, det kejserliga residensets väldige väktare, blir i alla hänseenden oöfvervinnerligt. Det ligger utanför Nevaflodens mynning på en flack ö; befästningen är gjord med största sakkännedom och lokalegenbeterna begagnade med en beundransvärd beräkning. De båda krigshamnar, som, utom hamnen för kofferdifartygen, äro anlagde i Kronstadt, hafva VRRtV—ÅÖÖÖNEENEEVVBVVVVVJJVZJVVZvsj —