Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1849, sida 1

visste icke hvad som föregick omkring mig, och blef icke varse hans jagtkamrater, som emedlertid hade närmat sig, förr än jag var omringad af desamma. Plötsligen reste sig den döende, med ansträngande af sina sista krafter, och sade, med handen visande på mig: idetta är min mördare! IIan sjönk derpå tillbaka och utandades sin själ med denna lögn på sina läppar. Den omedelbara följden af dessa ord var, att jag blef gripen och bunden af de kringstående. Jag var för mycket skakad, för att kunna göra blott det minsta motstånd, och lät allt ske med mig, utan att ett ord kom öfver mina läppar. Man förde mig till ett ungefär två mil derifrån beläget torn, der jag instängdes och belastades med bojor. Jag återvann småningom mitt medvetande, och hade nu tillfälle att eftertänka den rysliga tilldragelse, som jag nyss hade upplefvat. Jag såg på flera dagar ingen, utom en fångvaktare, som två gånger hvarje dag infann sig hos mig, för att gifva mig bröd och fylla min kruka med friskt vatten. Han var fåordig, men jag kunde af hans uppförande sluta, att min ungdom väckt hans deltagande. Genom honom erfor jag, att jag befann mig på ett af era aflägsna familjegods, som er fader stundom plägade besöka, för att jaga.