tjenst, komma ännu 9 lastoch 15 arbetareequipager. De förra äro fördelade i hufvudhamnarne, i Petersburg, Kronstadt, Reval, Sveaborg, Helsingfors, Astrakan, Taganrog, Sevastopol, Nikolajew och Odessa; ett är dessutom stationeradt vid Donaumynningen, ett i Arkangelsk och ett i Ochotsk, för att beskydda ryska handeln på vestra kusten af Svarta hafvet, på Hvita hafvet och Ochotska viken. Hvarje sådant lasteller hamn-equipage skall vara bemannadt med 1000 man. De 15 arbetare-equipagerna bildas af militäriskt organiserade handtverkare, machinister, hamnarbetare m. fl., med ett ord: folk, som behöfs på varfven, i dockorna och hamnarne, för att underhålla dessa samt bygga och reparera fartyg. Likasom lastequipagerna, äro arbetare-equipagerna förlagde på bestämda stationer; i händelse af krig fördelas ett visst antal bandtverkare på hvarje örlogsfartyg, för att, om så är af behofvet påkalladt, verkställa reparationer och dylikt. Ehuru icke hörande till ryska marinen, stå dock de Azowska Kosackerna i en viss gemenskap med henne, enär de, utgörande ett regemente af 800 man, ega en liten flottilj, med hvilken de sörja för säkerheten på Azowska sjön. Kosackerna vid Don likasom de på andra sidan Dnieperfallen voro i fordna dagar djerfva sjömän och liknades icke origtigt af Engelsmännen vid de malajiska piraterna i Söderhafvet; Peter den store och Katharina den 2:dra handlade derför oklokt, när de icke bemannade sina örlogsskepp med dessa Kosacker. Nu har Ryssland ingen folkstam, som är förtrogen med sjön och af hvilken goda matroser kunna bildas, och denna brist blir i hög grad kännbar en gång, när det råkar i krig med någon sjömakt. Innevånare i Stora och Lilla Ryssland, i de polska och tatariska provinserna kunna aldrig utbildas till dugligt sjöfolk, ty, födda och uppvuxna långt ifrån hafvet, kunna de aldrig vänja sig vid att betrakta vattnet som sitt element. Vid Östersjön är det endast Finnar och till någon del Tyskar, samt vid Svarta Hafvet endast Greker och Tschernomorer, som kunna begagnas till sjötjenst, men deras antal är icke tillräckligt att bemanna den betydliga flottan och de taga hellre tjenst i bandelsflottan, om det står i deras fria val. Man har derför sett sig tvungen att äfven pressa Polackar och egentliga Ryssar till matroser. För att i någon mån afhjelpa bristen, har det under Nikolai regering blifvit inrättadt ett institut för fria matroser. Eleverna vid detta äro kronobönder, eller lifegne, som frivilligt anmäla sig till sjötjenst, hvilken för dem räcker 5 år. Man använder mycken omsorg på deras utbildande, ty efter de 5 årens förlopp inträda de vanligtvis i handelsmarinen, der bristen på dugliga matroser likaledes är högst känbar. Trots dessa fördelar, som erbjudas dem, hvilka frivilligt inträda i detta institut, och hvilka fördelar äro så mycket större, som den militärpligtige i Ryssland annars måste tjena 20 år, är antalet af fria matroser likväl högst obetydligt. Detta institut är dessutom endast beräknadt för Svarta hafvet. Institutet grundades år 1833; år 1847, efter 12 års verksamhet voro enligt en officiell rapport, blott omkring 2000 fria matroser för handen, för att användas på 74 större och mindre fartyg på Svarta hafvet. Sjömilitären utskrifves på samma sätt som den stående hären, men man behandlar den förra stjufmoderligt, så att oduglingar och vagabonder hellre instickas i denna än i den sednare. Måhända är det i visst fall klokt — man kan mera lätt hålla tummen på ögat på sådant pack, när det är på sjön — men att flottan ingenting ; vinner derpå, är klart. Äfven judar användas mycket till sjötjensten, och hvad man aldra minst skulle vänta: dessa äro i allmänhet långt bättre sjösoldater, än de egentlige Ryssarne, och tyckas öfverhufvud hafva mera anlag för sjön, än för landet. Lika sträng tjensten, lika jernhård disciplinen är i landtarmåen, lika slapp är manstukten på flottan, och det oaktadt prygel vankar i det rysligaste öfverflöd och i allmänhet långt mera än i den stående hä