Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1849, sida 1

köfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 239. Halp ropade jag, min moders mördare, din egen sons dödsfiende! så skulle du alltså dö? Förbannade vare dina missgerningar, förbannad vare du sjelf och minnet af diglDen förändring, som sedan sju år föregått i mitt yttre, lät honom icke genast igenkänna mig. Min röst, mina ord, mina anletsdrag väckte hans minne. Hans sår var dödligt; men han egde ännu nog kraft att kunna resa sig något. Han rigtade sina slocknande ögon på mig och tycktes vilja genomborra mig med sina blickar. Huru, förbannade pojke! sade han slutligen, under det han gnisslade med tänderna och krampaktigt knöt den utsträckta näfven. Du är ännu bland de lefvande? Är det du, som ville mörda mig? Hal! trefaldigt komme öfver dig den förbannelse, som du vågade uttala öfver din faderlOförmögen att säga ett ord, stod jag, lik en bildstod, framför den flåsande brottslingen, som under gräsliga förbannelser och fasaväckande ansigtsförvridningar kämpade med döden. Jag