Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1849, sida 1

tänkesätt enkelt och naturligt, och man måste vara både det ena och det andra, om man skall lyckas att anslå och återgifva dess tänkesätt. Örebroförslaget är äfven sådant. Det stöder sig på allmän rätt, på mensklig rättvisa, och det ir en anklagelse mot folket, att förneka dess sympathier derför. Man påstår, att flertalet af det svenska folket icke är nog bildadt, för att mottaga Örebroförslaget. Derom må stridas huru mycket man bebagar; men låt äfven flertalet icke vara nog bildadt, det inverkar föga eller intet på sjelfva saken, emedan hvarje nystiftad lag aldrig bör stå efter sin tid, utan före densamma. Då Moses nedsteg med taflorna från Sinai, så var icke heller Israels folk mottagligt för den af Gud sjelf gifna lagen. Den gafs ej heller i anda att motsvara det Israelitiska folkets dåvarande bildningssamma. Ått folket icke är nog bildadt för att mottaga en på rättsgrunder hvilande lag, är icke en förebråelse mot lagen, utan mot folket, och en förebråelse emot folket, hvilken just det tillkommer lagen att afbjelpa. De upplyste, de kunnige, de vältänkande skola ordna lagen icke i de obildades anda, ty det vore en tillbakaskridande åtgärd för de upplyste sjelfve, utan de skola ordna den i sin egen anda och i ändamål att uppfostra de mindre upplyste. Gör man sig, för exemplets skull, en vagn, så fordras det visserligen dertill förmåga och förstånd, men icke gör man den, för att menniskorna skola draga den, utan för att de sjelfve skola på den dragas sramåt. — Hvarje ny institution måste också så inrättas, att den ej blir en tyngd eller en börda för folket att draga med sig, utan tvertom att den blir ett vehikel för framåtskridande och utveckling. Hvarje vigtig institution innebär begreppet af en slags skola. Sjelfva den civila lagen är ju äfven sådan. Då den undervisar oss om hvad vi få göra eller icke få göra, undervisar oss den på samma gång om hvad som är rätt eller orätt. I korthet sagdt, hvarje ny institution måste lifva och sporra till ett bätre d. v. s. till en förnuftigare uppfattning af meisklighetens väsende och bestämmelse; gör den det, så är den misslyckad och fördömlig. Om också derföre förebråelsen att svenska folket icte i allmänhet ännu skulle äga den bildning, som en och annan anser nödvändig för antagandet af Örebroförslaget, till en viss del vore rigtig, så är det likväl ingen förebråelse, som bör förhindr: dess antagande, utan snarare påskynda det, för väckandet just af den således bristande högre lildningen. Man säger vidare att Örebroförslaret är af så demokratisk egenskap, stt det aldrig ågonsin kan blifva antaget. För att bedömma rimlisheten häri, är det nödvändigt att äfven kasta en lick utom Sverige; emedan Sveriges framtid änock torde komma att utveckla sig liksom i kölvatnet af de öfriga nationerna. Alla hafva sig bekanta de stora revlutionära rörelser, som under loppet af tvenne år uppskakat Europa. Det sista land, inom hvilket frihetens — folkfrihetens — fanor svajade, var Ungern. Ungern föll. Med Ungern föll Italien, med Ungrn tillintetgjordes tyska folkets sista frihetsarbee; och