Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1849, sida 1

Otaliga gånger omläste jag dessa racer; de uppfyllde mitt hjerta med en outsäglig slighet, och jag förmådde knappt skilja mig från dem. Slutligen läste jag vidare. Men till den fröjd, som jag bereder er, måste jag derjemte Difoga den bedröfvande underrättelsen, att den åtefunne är omgifven af stora faror. Vid knappt yllda fjorton år försvann han plötsligen ur mitt gannskap, utan att det var mig möjligt att uppicka ett spår till hans vistelseort. Blott genon en underbar himmelens skickelse undgick handen grufliga lott, som var honom bestämd. För två år sedan återvände han till fäderneslandet och tog, under främmande namn, tjenst vid et i Steiermark förlagdt ryttareregemente. Jag skll ofördröjligen underrätta honom om er lefnad ch vistelseort, han skall — hans hjerta försäkar mig derom — icke dröja att ila i sin modes armar.v Blott med få ord hade jag omnämnt för di lärare de lidanden, jag utstått, och endast af nå gra antydningar kunde han ana den omensklig grymhet, hvarmed man förfarit mot mig. Me ditt försvinnande hade redan fört honom på gissningar, hvilka, jemförda med yttringarne i mit bref, öfvertygade honom, att ett förräderi låg til grund för alltsammans, och han slöt sitt bre med dessa ord: Gifve Gud, att det brott, til