Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1849, sida 1

köfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 238. Mitt bjerta drog mig till gränsen af Ungern, och efter flera dagars vandring kom jag hit. Min svaghet var så stor, att jag omöjligen kunde komma vidare; man anvisade mig till boning den koja, i hvilken jag skrifver detta, och har hitintills försett mig med de få lifsmedel, som jag behöfde till mitt lifsuppehälle. Men det tyckes, som skulle den objudna gästen börja att falla besvärlig. Det lilla, jag behöfver, räcker man mig med ovilja; man låter mig känna, att jag är en tiggerska. Jag lät bärifrån mitt andra bref afgå till Szennek. Föreställ dig, min son, med hvilka känslor jag störtade emot budbäraren, som, efter några veckors förlopp, slutligen öfverlemnade mig det efterlängtade svaret från din vördnadsvärde lärare. Darrande af otålighet bröt jag sigillet; de första ord, som föllo mig i ögonen voro: er son lefver! — Han var, såsom gosse, mitt bjertas älskling och är mig nu dubbelt kär, då jag igenkänner i honom min oförgätliga vänninas son. Jag önskar er lycka till en sådan son; han skall blifva er ålderdoms glädje och stöd.