Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1849, sida 2

sammanhang med de fredsunderhandlingar, som snart skola taga sin början i Berlin. Fädrelandet betviflar så väl baron Pecklins, men ännu mera grefve Molikes diplomatiska andvändbarhet. SLESVIG. De sednaste underrättelserna lemna knappt något tvifvel öfrigt om den dubbla rol Preussen spelar i de slesvigholsteinska angelägenheterna. Baron Hugo Plessen, som af regeringskommissionen var utnämnd till amtman i Töndern i stället för den af insurgenterne tillsatte uppstudsige Hansen, har återkommit till Köpenhamn, sedan han blifvit så insulterad, hotad och förföljd af de fanatiserade tyskarne i Töndern, att han platt ingenting kunde uträtta och blott onyttigt blottställde sig genom ett längre qvardröjande derstädes. Samtidigt har etatsrådet Kornerup-Borch, som af regeringskommissionen blifvit sänd till Slesvig för att revidera några räkenskaper, af en upprorisk hop blifvit tvingad att lemna staden, och då han till fots ville begifva sig till sin vagn, slagen i hufvudet med en spade, så att han störtade till iorden. Begge dessa scener föreföllo i preussiska truppers och officerares åsyn; deras beskydd har blifvit begärdt på det mest enträgna och bestämda sätt, men — — icke lemnadt. I Töndern har baron Plessen låtit uppläsa upprorsakten och slutligen utverkat så mycket, att de uppmarscherade soldaterne gjorde mine af att ladda, men den välunderrättade hopen vek derföre icke ett enda steg tillbaka; den blef stående, skrattade och ropade: vlefve våra preussiska bröderv, hvilken helsning soldaterna besvarade, utan att göra en enda rörelse till att skingra upprorsmakarne eller beskydda den förföljda embetsmannen. I Slesvig voro preussiska officerare närvarande i samma rum som etatsrådet Kornerup; då massan trängde in i detta, ville de begifva sig bort, men stannade dock på hans anmärkning, att de voro der för att beskydda honom; emellertid läto de ej eller förmå sig till att företaga det minsta för uppnåendet af detta syftemål. Först då han, sedan han, såsom redan anförts, blifvit misshandlad, sluppit ut ur staden och hunnit ett godt stycke på vägen till Flensburg, sände den preussiska kommendanten en staffett efter honom med den goda trösten, att nu kunde han komma tillbaka, ty nu var staden lugn. Genom dessa begge fakta är mer än tillräckligt bevisadt, att de preussiska trupperne befinna sig i Sydslesvig icke för att skaffa den regeringskommission, hvari Preussen sjelf är representeradt, lydnad, eller för att upprätthålla lugn, ordning och personlig säkerhet i landet — utan för att vidmakthålla upprorstillståndet, för att i förbund med ståthållarskapet och byråkratien omöjliggöra kommissionens verksamhet och öfverhufvud hvarje annan regerings, än upprorets. Beböfdes ytterligare bevis härföre, ha också sådana blifvit åvägabragta genom amtman Plessens kloka och energiska förfarande. Han har nemligen förstått att så imponera på den preussiska kommendanten i Töndern, major Wussow, att denne visade honom sina förhållningsorder, oaktadt han i de samma var uttryckligen ålagd att hemlighålla dem för alla och enhvar så länge som möjligt. I dessa instruktioner, som Plessen uppläste i vittnens närvaro och hvilkas innehåll han låtit föra till protokolls, står, att preussiska trupperna i intet tillfälle fä göra bruk af sina vapen, undantagandes då den preussiska äran (! !) kränkes, det vill säga, då de sjelfva angripas. Dessutom har till yttermera visso regeringskommissionen efter denna tilldragelse vändt sig till högste befälhafvaren för preussiska trupperna i Slesvig och af honom erhållit det svar, att han blott kunde handla efter sina egna instruktioner, och icke efter regerings-kommissionens. Baron Hugo Plessen har, straxt efter sin återkomst till Köpenhamn, afrest till Berlin, förmodligen för att der aflägga vittnesbörd om tingens tillstånd i Slesvig och derigenom understödja danska regeringens klagomål öfver det sätt, hvarpå Preussen utför vapenstillestånds-vilkoren. På samma gång som Plessen har äfven baron Pechlin afrest till Berlin, der han i stället för ! ra——-Z. —