Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1849, sida 2

net att yppa något för mig, men att han ännu var obeslutsam om sättet, hvarpå det skulle ske. Gripen af en rädd aning om hvad, som förestod mig, vågade jag blott att då och då kasta en skygg blick på honom. Slutligen sade han: Jag fruktar att ni misskänner mig. Skänk mig ert förtroende, ni skall finna en vän i mig.När han af den förvånade och tviflande blick, hvarmed jag svarade honom, slöt, att mitt förtroende icke var så lätt att vinna, fortfor han: vJag känner att de omständigheter, som bragte mig i er närhet, det sorgliga uppdrag, som grefven anförtrodde mig, icke äro egnade att väcka en gynnsam tanke om mig. Men låt icke förvilla er häraf; jag menar väl med er. Ni är dyrbar för mitt hjerta; ja ni är outsägligt dyrbar för mig; ett ord af er kan göra mig till den lyckligaste bland dödlige och för alltid rycka er undan det onaturliga hat, hvarmed grefven förföljer offret för sin vällust. Med dessa ord grep han min hand, tryckte den häftigt och såg på mig med flammande blickar. Min ångest steg på det högsta, väckt af tanken att se mig i en menniskas våld, hvars hyckleri och ondska städse gjort honom till föremål för fruktan och afsky. Jag förstår er icke, svarade jag och försökte, darrande för hvarje vidare förklaring, att