Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1849, sida 1

eller rent moralisk, så har man dock liksom vidgått, att den medförde något godt, emedan andra folkklassers aktning var ett vilkor för den inflytelse, som någre få på dem utöfvade. I samma mån likväl, som bildning och sedlighetsbegrepp framgingo och vidgade sig hos massan af folket, i bredd med en allmännare upplysning, förmögenhet och verksamhet, öfvergingo den heders-känsla och den laglighets-anda, hvilka utgjorde styrkan i den så kallade esprit de corps, till de öfriga folkklasserna, och med detsamma upphörde till en stor del värdet af denna special-esprit. Man kan nästan säga, att den bibehöll endast det småaktigaste och oväsendtligaste. Då nu, i följd af sjelfva denna utbildning af rättsoch sedlighets-begreppen hos mängden, sjelfva lagarna kunde blifva mildare och sederna icke behöfde stöd af besvärande band, försattes äfven medlemmarne af de förut mera slutna klasna, korpserna och staterna i en mera öppen ställning till det allmänna; och dermed utvecklade sig äfven det individuella behofvet och sordringarne uppå, att bero endast af den allmänna rättsoch selllighetskänslan: icke af det, som för ögonblicket eller godtyckligt kunde proklameras, såsom passande inom vissa samhälls-fraktioner, eller af en och annan sjelfrådig förman. Sjelfständighetskänslan ville då ej längre böja sig under former, som den icke kunde gilla; och efterhand modifierade sig den särskilta stånds-, klassoch korps-andan till hvad den allmänna andan fordrade. Så har man sett, sedan i de lagbundna samhällena styrelseoch förvaltnings-makterne, i alla sina former, måst erkänna sitt beroende af lagen, denna blifva det hufvudsakliga och i de flesta fall enda rättesnöret för medborgarnes af alla klasser och ställningar handlingssättÖfvertygelsen, att detta är det enda ritta och för gemensamheten nyttigaste, har redan i de flesta civiliserade samhällen gått så framåt, att man der icke mer fäster sig vid annat, än lagens anda, i de frågor, der förr klassens, eller korpsens anda gjordes till allena afgörande. Regeringarne hafva, likasåväl som folken, arbetat på att betaga denna ofta söndrande esprit de corps dess inflytelse; och lagarna hafva tillochmed i vissa afseenden gjort till sitt föremål att undanrödja, eller åtminstone oskadliggöra, dess samhälls-splittrande natur. Imellertid finnas ännu lemningar deraf, isynnerhet inom militären; och utan att numera erkänna nödvändigheten deraf, sedan vilkoren för att vara en god medborgare fullt ut synas tillräcklige för att betrygga äfven militärens, prestens och embetsmannens allmänna ansende, vilje vi dock icke förneka, att det måhända ännu kan medföra något godt, om en hederskänsla gör sig gällande inom dem, hvilken utsträcker grannlagenheten i enskilta handlingar äfven till bevakandet af andras, då dessas ställning är nära förenad med vårt eget anseende och vår egen yttre aktning kan bero af deras. . Det finnes dock en gräns, som dervid icke bör eller får öfverträdas, om ej de inbördes förhål. landena mellan medlemmarne af ett stånd, klass, korys etc. skola blifva skadlige, såväl ur allmän som enskild synpunkt betraktadt. Denna gräns bestämmes, och måste anses bestämd, af lagen; HKKKHAH3AAAA: BD ?