a A—— igenom skall blifva olyckligt. I sanning ett rätt vackert motiv. Men härom vidare: Så inträffade också till punkt och pricka.(Vi hafva ännu blott sett de närmaste följderna af revolutionen. Ännu kan Frankrikes lycka uppspira ur densamma.) Reformroparne erkänna nu sjelfva sin blindhet, och Frankrike gråter blodstårar deröfver. (Detta är en uppenbar osanning. Det är icke Frankrike, det är endast de före revolutionen privilegierade som gråta blodstårar öfver sina förlorade företräden framför det öfriga folket). Ludvig Philip, bedragen af dessa ropare, som bedrogo sig sjelfva, gaf omsider efter; hade han i stället följt Guizots och Bugeauds råd, så skulle han med Jätt möda qväft detta uppror, sparat Frankrike allt detta blod, allt detta elände och den oerhörda förödmjukelsen, att duka under för en hand full orostiftare och brottslingar, och han skulle ännu i all sin fordnu ära setat qvar på sin thron (!?). Detta lir nu vara en allmänt erkänd sanning, — som endast ännu ej hunnit komma till Götheborgska Handelstidningens kunskap. Nej — det har den verkligen icke och icke heller till någon annans kunskap än Tidens, som tycks känna hvad som möjligen kunnat ske bättre än andra. Då hela Paris var i uppror, då nationalgardet öfvergått på folket sida, detta folk, hvars mod och dödsförakt historien så ofta bevittnat, då de uttröttade och nedslagna linietrupperne vacklade i sin trohet, och blott med ovilja drogo i strid mot den omätliga öfvermakten af hela hufvudstadens befolkning, — då — påstår Tiden — hade det varit lätt för Ludvig Philip att qväfva detta uppror, kufva denna hand fall brottslingar. Och på hvad sätt? Jo, iströmmar af blod, med uppoffring uf måhända hundra tusende medborgare, hvilka alla skulle offrat sitt lif, för det att en bakslug och menedig regent skulle, få sitta qvar på sin thron, — denna thron, hvilken folket skänkt honom och på hvilken han i 18 år kränkt de löften han gifvit folket. Och sedan, efter allt detta utgjutna blod, alla dessa rysligheter, som ett fortsatt motstånd skulle åstadkommit, hade Ludvig Philip, — enligt Tidens åsigt — 1 all sin gamla ära setat qvar på sin thron! Det är ju sundt förnuft i detta Tidens resonnemang? Men vi medgifva det: I all sin gamla ära bade ban verkligen setat qvar, om han på detta sätt lyckats qväfva upproret. Den ära han förvärfvat var nemligen bakslughetens och förräderiets. Det fattades endast blodet af hundra tusen undersåter, för att göra denna ära ännu mer lysande. Vi hänvisa läsaren till Lamartines nyligen utgifna Historia om Revolutionen 1848. Deraf kan man se, huruvida det skulle varit lätt för Ludvig Philip att kufva vorostiftarne.Tiden slutar sin artikel med följande strof: Om nu den af Sveriges tidningsskrifvare och klubbmän så mycket efterlängtade bredbasigheten komme till stånd, hvilka skulle, litet förr eller sednare, frukterna deraf blifva? Exemplen i Flosrens, Rom och Baden lemna derpå svar. Men derom låtsar sig Götheborgs-tidningen ingenting veta, Nåväl! bhvad lemna oss dessa exempel för svar? Jo, att de nämnda staternes frihetsrörelser blifvit qväfda genom reaktionen och ett öfverlägset antal bajonetter. Men hvad bevisar detta emot den sak, som här var i fråga, nemligen den demokratiska bredbasigheten? Äro väl de demokratiska principerna mindre sanna derföre att franska soldater, på sin regerings befallning, intåga i Rom för att derstädes tillintetgöra friheten? Man skall i sanning vara så slipad som Tiden, för att inse det bindande i en dylik bevisning. Men det har nu en gång blifvit frihetsfiendernas sed, att såsom sina yttersta argumenter använda — kulor och krut. Inrikes nyheter.