karen göra med socialismen: han måste betjena sig af det goda, för att förqväfva det onda. Den onda socialismen har en medelbar hjelp i alla dem, som den förskräcker; men dess fruktansvärdaste motståndare äro de, som icke sky den, utan pröfva den. Hvem vågar påstasssatt regeringskonsten nått sin högsta fulländning, att civilisationen kommit till sin högsta punkt, att statens medel användas så nyttigt som möjligt, att det herrskande eländet är ett normaltillstånd, att det största antalet af menniskor icke få undbära det nödvändigaste, och slutligen att icke jästen, som samlat sig på botten af det stora kärl, som kallas samhället, öfverstiger sitt rätta mått och bär vittnesbörd om den råa ofullkomligheten i våra politiska åtgärder och vår styrelseslentrian? Ingen kan förneka det, icke en gång sjelfve herr Thiers. Hvilket är då det hinder, som gör, att regeringen i Frankrike icke är hvad den borde vara, att Henrik 4:des och Napoleons sköna tanka icke kan utträda ur kimärernas verld och blifva verklighet? Hindret ligger deri, att hela vår kraft förspilles i onyttiga tal och förhandlingar, att en regering utan enhet, utan makt att ställa sig i spetsen för hvad som bör göras, likasom en regering utan kontroll på sig, är en regering utan tygel; hindret ligger vidare deri, att arbetet icke delas, att den styrandes ansvarighet blott är skenbar, att ministrarne tillträda sina embeten utan någon länge och moget genomtänkt plan och, sedan de väl blifvit beklädda med sina värdigheter, icke hafva tid att besluta och pröfva något, så att de ytligt beröra allt, utan att grundligt behandla något. Reformera ingenting och skaka allt, återupptaga hvad man redan lemnat, och lemna, hvad man ånyo börjat handlägga, berömma hvad man förkastat och förkasta hvad man förherrligat: det är det sorgespel, Frankrike gifver den söndrade och oroliga verlden. Socialismen hade en häfstång, nemligen budgeten, men det fattades den en punkt att stå på, för att höja verlden uppåt; denna punkt har revolutionen af d. 24:de Februari gifvit den i den allmänna rösträtten. Med den allmänna rösträtten till stödjepunkt och budgeten såsom häfstång är socialismen säker om att med tiden kunna undantränga den närvarande lagstiftande majoriteten. Den, som förnekar detta, bevisar derigenom blott, att han är blind. Är afunden redan slocknad i alla deras hjertan, hvilka lida? År medlidandet tändt i alla deras hjertan, hvilka äro lyckliga? Leder förnuftet ännu det skepp, som kringkastas på det af klippor uppfyllda haf, I hvars namn är den demokratiska oceanen? Äro de tre orden frihet, jemlikhet, broderlighet, som vi finna inristade på alla våra monumenter, blott en blodig utmaningshandske, kastad åt alla passioner, en blodig ironi på det förfärliga eländet? Frankrike, såsom ni förslappat det, kan icke betala öfver 1200 millioner i årlig afgift till staten. Man måste derför inskränka sina utgifter just till denna summa. En dag — och Gud gifve, att den dagen ej måtte vara långt borta — skall man förundra sig öfver, att Frankrike, som man origtigt kallar revolutionärt, derför att det slutligen afskuddade sig lidandets ok, ännu så länge med tålamod kunnat bära en så tryckande skattebörda. ITALIEN. Tjugofyra sardinska biskoppar hafva protesterat emot regeringens beslut att förvandla den rika kyrkans egendom till statens. En fransk tidning tror sig veta, att konungen af Sardinien tänker förändra sin minister i kammarmajoritetens demokratiska anda och ställa markis dAzeglio i spetsen för densamma. Deputeradekammaren har med stor majoritet beslutat upphäfvandet af fideikommisserna. TYSKLAND. Det är nu bestämdt, att 18,000 man Preussare under 3 års tid skola besätta Baden, under det den badiska militären kommer att förläggas till preussiska garnisoner. t— — a A22