lan dessa båda herrar ingenting. Till iden. I sin Blick på pressen för den 26:te Sept. har tidningen Tiden behagat blicka ned på oss, för att taga i betraktande vår artikel för den 16:de s. m. under rubriken: Skall reformen i Srerige kunna genomdrifras utan revolution? hvilken artikel förut varit reproducerad i Aftonbladet, mot hvars anmärkningar vi iett föregående nummer af Handelstidningen nödgats försvara oss. Aftonbladet har kallat denna artikel till största delen eförträfflig och sann. Det är detta, som i synnerhet förargar Tiden, ty den, för sin del, kan icke finna någonting förträffligt eller sannt, så snart det utgår från den liberala pressen. Vår artikel var rigtad mot de konservativas halsstarrighet och deras ihärdiga och envisa motstånd mot tidsandans fordringar. Som Tidens professor är den mest halsstarriga och egensinniga af alla konservativa i våra dagar, så har han naturligtvis icke kunnat undgå att taga åt sig våra yttranden. Vi skola nu anföra på hvad sätt han söker gendrifva dessa yttranden. Aftonbladet — säger Tiden — har kallat Handelstidningens artikel förträfflig och sann. Tiden instämmer helt och hållet deri — hvad premissen beträfsar. Denna lyder sålunda: Det lärer väl vara en allmänt erkänd sanning, att Juli-monarkien i Frankrike föll icke så mycket genom demokraternas och republikanernas stämplingar, som genom sin halsstarrighet och oefterrättlighet. Märk läsare: Tiden erkänner och instämmer i detta vårt yttrande. I likhet med oss finner den, att den revolution, som störtade Ludvig Philip, var en följd af dennes egen vhalsstarrighet och oefterrättlighet. Hvem skulle väl trott sig finna ett dylikt erkännande i Tiden, som annars alltid vältrat hela skulden på några vorostiftare och brottslingar, som kallade sig demokrater. Men omedelbart efter detta erkännande utropar Tiden: Nåväl! Ilvad ville den franska oppositionen? Valreformen? Hvad följde i släptåg? Revolution. Hvad förde denna med sig? Elände och förnedring. v Hur hänger detta tillsammans med det föregående erkännandet? Här vill Tiden tydligen inbilla sina läsare, att februari-revolutionen följde i släptåg med en valreform, då den i raderna förut instämt med oss deruti, att den var en följd af regeringens och de konservatives oefterrättlighet? Hvarje menniska vet ju dessutom, att revolutionen alldeles icke följde på valreformen, utan att tvertom den sednare blef en följd af den förra, äfvensom att en i tid medgifven valreform skulle förekommit revolutionen. Hvarför skall då Tiden med sin vanliga suffisance förvränga de klaraste fakta? Men fortsättom vidare Tidens artikel: Frankrike var före den 24:de Februari 1848 mer blomstrande och lyckligt, än någonsin. (Nå, än den öfverhandtagande pauperismen, proletariatet, och endast i Paris hundra tusende arbetare, som saknade bröd! Har Tiden förgätit detta?) Regeringen och de konservative voro nog halsstarriga, envise och oefterrättliga, för att sätta sig emot demokraterna. Hvarför? Emedan de insågo att Frankrike derigenom (hvarigenom?) skulle blifva olyckligt. Hvilken naiv bekännelse! Tiden tillstår nu sjelf att de konservativa satte sig emot demokraterna, emedan de visste att Frankrike derigenom skulle blifva olyckligt. Man måste i sanning beundra en sådan öppenhjertighet af en konservativ skriftställare. Således sätter sig hr Palmblad emot demokraterna i Sverige, emedan han vet, att Sverige der