som det ifrågavarande, då egen och familjs välfärd stå på spel, hvarje ord och yttrande af omätlig betydelse och inristar sig derföre gerna med outplånliga drag i minnet. Den andra punkten innefattar ingenting mindre än ett fullkomligt erkännande, att v. Arbin till Z. yttrat sig både om konungen, kronprinsen, Löwenhielm och Hohenbausen m. fl., och att dessa andra äfven sjelfve haft yttranden. Derom är således ingenting för närvarande att säga. Tredje punkten lemnar den intressanta upplysningen att v. Arbin tillgripit offentligheten egentligen i anledning af den polemik som uppstått emellan grefve Löwenhielm och Z. Det bekräftar sig således hvad vi uti ett föregående nummer togo oss dristigheten påpeka, att general L. pressat v. Arbin till ett medgifvande, att det icke förhöll sig så alldeles rätt med de om honom fällde yttranden och att v. Arbin åter af beskedligbet låtit förmå sig att nappa på kroken och göra åtskilliga medgifvanden till efterkommande af den Löwenhielmska herrskarviljan. Fjerde punkten upplyser likväl, att yttranden om L. verkligen blifvit fällde, ehuru icke så som Z. uppgifvit. Hade v. Arbin kunnat bevisa origtigheten i Z:s uppgift, så är det utom allt tvifvel, att han meddelat allmänheten huru och i hvilka ordalag ban yttrat sig om L., men han har icke anfört något sådant och Z:s ord står således äfven i denna del ännu fast. Femte punkten bevisar ingenting annat än att v. Arbin och Heyl äro två löjliga kurrar, som äflas att vältra skulden på hvarandra. Har Arbin i denna punkt rätt, så är Heylis oefterrättlighet ytterligare och på det amplaste konstaterad. — På Z:s förhållande inverkar striden mellan dessa båda herrar ingenting. TS STRIKE