Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1849, sida 1

köfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 232. Flitigt sysselsatt att bilda mitt hjerta och mitt förständ, var hans sträfvande kanske icke utan någon mamgång. Så förflök iain lefnad gladt och lyckligt, utan att något störande hämmade dess stilla lopp. spegeln och mina lekkamraters blickar visade den vexande flickan hennes uppblomstrande skönhet. Men med försigtig klokhet visste min förständige fader att undertrycka böjelsen för fåfänga; mitt hjerta förblef rent och smickrets giftiga anda gick spårlöst förbi mig. Flere värdiga män begärde min hand. Bland desse befann sig en, som jag serdeles aktade. Det var din lärare, den värdige predikanten i Szennek, som var min fars hjelpprest. Han egde min aktning, min tillgifvenhet; men jag kunde icke besluta mig att öfvergifva min gamle far, och afböjde derför hans anbud. Jag hade ännu icke fyllt nitton år, när en afton en ung man af fördelaktigt yttre, helsade på oss. I första ögonblicket igenkände jag honom icke; men hans drag voro mig icke främmande; jag besinnade mig och igenkände i ho