Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1849, sida 1

hem, i ett främmande land. Att träda i turkisk krigstjenst och kämpa mot ett undertryckt folk, stridde emot min öfvertygelse; och lika litet kunde jag besluta mig att taga grekernas parti, då det var mig i det innersta motbjudande att kämpa i deras leder, som blott några dagar förut dödat min välgörare. Också var det mig icke obekant, att det urartade folket nedskådade med förakt på den, som erbjöd det sin hand till bistånd, och icke sällan trolöst uppoffrade honom. Jag beslöt att återvända till Ungern och söka rättvisa för det lidande, det förräderi, man föröfvat mot mig. Ombord på ett kofferdifartyg lemnade jag Albanien efter ett femårigt vistande derstädes. Vår färd var lycklig, och på sjette dagen inlöpte vi i Fiumes hamn. Kostnaden för öfverfarten hade medtagit det lilla jag egde, och utblottad på alla medel måste jag fatta ett raskt beslut. Jag blef icke länge villrådig. Nöd och böjelse drogo mig på en gång till krigsståndet; jag tog tjenst vid ett husarregemente. Min förföljare var en mäktig man, och jag ansåg derför nödvändigt att ej upptäcka mig för någon. Men oaflåtligt sysselsatt med tanken att utforska orsaken till det afskyvärda förräderi, hvartill han gjort sig skyldig, skref jag, kort efter mitt inträde vid regementet, till min värdige vän, predikanten i Szennek, meddelade honom hela förloppet och följderna af den olyck