Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1849, sida 1

det stora, tyska fäderneslandet, att denna fana kom från Danmark, från den rent af danska ön Als, som från urminnes tider tillhört och ännu tillhör Fyens och Odense stift, och att den skulle förvaras hos en man, hvars embetskrets allaredan ådagalägger, att han bodde på dansk grund, alldenstund härader icke finnas söder om Elben. Men derom var det ingen, som lemnade någon upplysning, och fanan från Als gjorde fördenskull öfverallt i Tyskland ett väldigt spektakel. Hvem hade väl ock tillförne någonsin sett en schlesvigholsteinsk fana! Ett snnat medel, och det förnämsta af alla, att bringa den gamla, tyska Mickel på benenvar i allmänhet: att göra mycket väsen, väsen i tidningar, genom processioner, i folkförsamlingar, o. 8 v. I denna afsigt sände hertigen en anonym artikel till Hamburger Correspondenten, i hvilken förmäldes, at nu, just nu, skulle hertigdömenas öde afgöras, alldenstund danska utrikesministern hade afrest med beskickning till drottning Victoria, lord Aberdeen och furst Metternich. Jasper försäkrade äfven hertigen, att ifrågavarande artikel skulle komma att väcka 8tor sensation. I samma afsigt hade man kommit öfverens om en stor och imponerande folkrörelse, i form af en deputation till konungen, på Föhr i anledning af det utfärdade förbudet mot upprorsfanorna; men efter att hertigen hade blifvit öfvertygad om, att följden af en sådan demonstration skulle blifva en utvidgning af det kungliga förbudet, lät han genom presten Brag inställa densamma. I samma afsigt utkom år 1846 den libell, som hertigen hade ålagt Esmarch att författa såsom ledtråd för de tyska ständerförsamlingar, som i sina hemorter ville uppreta folket mot Danmark, och för hvilken författaren af hertigen erhöll ett honorarium. stort 100 Rthlr kurant. Det var furstligt betaldt; men hertigen var äfven van att punga ut till sina vänner och anhängare. Vid samma tid måste han ånyo för tidningen -Lyna? betala ett års underbalans med 268 Rthlr kurant, alldenstund bladet, sedan det trädt i hertigens sold, år från år förlorade sina prenumeranter och, såsom redan förut blifvis nämndt, icke utan hans understöd hade kunnat utkomma. Blott der, hvarest tyska tidningsskrifvare, tyska professorer, tyska advokater och embetsmän på egen hand och utan någon kontroll kunde harangera folket, började förledarnes rastlösa bemödanden så småningom att bära frukt. Rendsburg, dit ståthållaren, prinsen af Noer, såsom kommenderande general, ofta kom, och der större delen af befolkningen var tysk, hade allaredan hösten förut derpå aflagt ett ganska vackert prof. Det hade nemligen derstädes tilldragit sig, att borgargardet midt under en manöver och midt för prinsen-ståthållaren ögon hade med dragna sablar öfverfallit en infödd dansk artilleriofficer, som tjenstgjorde derstädes. Prinsen sjelf utfor mot officern i grofva, förolämpande uttryck och sökte sedermera att för konungen framställa hela saken såsom en bagatäll 3). Det beböfdes 3) När man besinnar, att denna sak, ännu medan prinsen af Noer stod i spetsen för styrelsen i begge hertigdömena, blef undersökt och afgjord vid krigsrätt; att denna krigsrätt frikände löjtnant Schau från all slags