Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1849, sida 1

När den gamle röfvaren, på hvilken Hezi lagt kafveln i munnen, såg henne fly, utstötte han ett qväfdt rop, som uttryckte öfverraskning och vanmäktigt raseri. Ett ljud, och jag klyfver din skalle!dundrade Hazi till honom. Den gamle tystnade. Men ropet hade ej undgått anförarens öfvade öra. Hastigt reste sig denne från sitt läger och skyndade, stödd på en karbin, till det ställe, hvarifrån han hört det misstänkta ljudet. Det första, som mötte hans blickar, var Hazi med grefvinnan vid armen. Raseri och svartsjuka, — ty grefvinnans skönhet hade väckt hans djuriska begär, — gjorde honom lik en vansinnig. Uppdjudande all sin kraft, störtade han med dolken i hand mot Hazi. Genom sinnesnärvaro och vighet undvek denne den förfärliga stöten, och innan Tzarko hann att måtta en ny, hven Hazis sabel öfver hans hufvud. Röfvarkaptenen upplyfte armen, för att parera hugget, men detta, måttadt af en kraftig ynglinga-arm, sträckte den för öfrigt genom blodförlust försvagade mannen afdånad till marken. Denne är oss icke mer i vägen, sade Hazi till grefvinnan, som var nära att afsvimma af fasa öfver det, som föregick omkring hehne. Han tog henne på sina armar och bar henne nedför klippstigen.