Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1849, sida 1

kanske bättre än någon annan, hurudan sinnesvstämningen är i Danmark, och att den visst icke vär att glädjas öfver. Det vore önskligt, att alla vembetsmän i Danmark vore lika lojala och konvservativa, som de härvarande. Att det icke finnes någon stat Scklesvigholstein, ger jag dig fullkomligt rätt ui; men jag anser det äfven för fullkomligt likagiltigt, om en tidning så uttrycker sig eller 4jcke. — En stor del af detta bref klingar som en skärande ironi, och det är blott obegripligt, huru prinsen kunde inbilla sig att få kungen att tro på dylika uppgifter, som stodo i den uppenbaraste strid med verliga förhållandet. Det är imellertid icke att undra på, om folket så småningom blef demoraliseradt och förberedt till upproret, när konungens ena svåger, hertigen, af alla krafter på detsamma inympade giftet, och konungens andra svåger, ståthållaren, drog försorg om att intet motgift blef användt. Ingen annan regering i verlden skulle hafva åtnöjt sig med en sådan sakernas ställning; men den svage Christian VIII, hvars alla sträfvanden neutraliserades af de otrogne tjenare, som bildade en nästan ogenomtränglig krets omkring honom, gjorde ingenting, eller grep på sin höjd till half-messyrer. Väl förbjöd han bruket af de nya fanorna; men den allmänna demoralisationen så väl inom den högre som den lägre embetsoch tjenstemannaklassen gjorde, att man föga brydde sig om detta konungens förbud. De i hemorten förbjudna fanorna skulle nu till trots förevisas i hela Tyskland, der de icke-tänkande massorna lätt kunde bringas att anse dem såsom tecken på Slesvigholsteinarnes martyrdom. Äfven för utförandet af denna plan ställde sig hertigen af Augustenburg i spetsen. Han lät nemligen sina döttrar med egna händer förfärdiga ett praktexemplar af dessa af landets rättmätiga regering förbjudna upprors-symboler, hvilket de slesvigska sångarföreningar, som tågade till sångarfesten i Wirzburg, skulle föra med sig. Detta skedde dock naturligtvis i all tysthet. En viss advokat, vid namn Chemnitz, erhöll af hertigen det uppdrag att sörja för, att man icke just bums publicerade från hvems hand denna fana kom. Men såsom ett mysterium var det dock allom bekant, och detta mysteriösa var just beräknadt på att höja effekten, hvilket det ock gjorde. Enthusiasmen var stor, tillochmed redan innan fanan ännu blifvit förevisad. Jasper skref till hertigen derom, som en af kärlek berusad älskare. Säkerligen har man i kabinetterna på Augustenburg skrattat rätt hjertligt åt, att den gamle token kunde bete sig på ett så förryckt sätt. KMed slängtan, skref han, emotse vi den undersköna afanan, hvilken, såsom en värdig skänk af den 4erlauchtev gifvaren, skall blifva helsad med beundran, tacksamhet och enthusiasm, icke allenast i Wärzburg, utan i alla ängder (Gauen) af det atyska fäderneslandet. Den skall sedermera för4varas hos häradshöfdingen Pauly, och intet maktspråk skall kunna förhindra, att man i stora skaaror valfärdar till den, liksom nyligen till den healiga rocken i Trierv 2). Tänk om någon nu i all enkelhet och sanning hade sagt till folket i 2) Uti originalet står: und kein Machtgebot wird es eu verhindern, dass die Wallfahrer sich dahin drängen, je jängst zum keiligen Rock nach Trier. — —