Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1849, sida 1

———7—— således gillat blottandet af enskilte meddelanden, då enskild rätt eller allmän säkerhet det fordrar. Krigslagarna göra härifrån intet undantag, och ur den synpunkten kan således icke offentliggörandet af ett samtal, det vare sig med förman eller underlydande, hvilket angår någonderas angelägenhet, eller enskildt eller allmänt rättsförbållande, ogillas, så vida intet annat förhållande gör ett sådant offentliggörande förkastligt. Inför hederns domstol kan deremot, under vissa förhållanden, återgifvandet af enskilta samtal eller framdragandet af enskilta bref blifva förkastligt; men sådant förutsätter nödvändigt, att det grundat sig på begäran, eller löfte, eller bestämd förutsättning, att de skulle egt rum under förtroende och tystlåtenhet. Äfven i dessa fall har man likväl sett, åtminstone från maktens och inflytelsebegärets sida, rätt ofta undantag göras. Så har mången gång, ehuru den ene begärt ett förtroende-samtal, detsamma blifvit föremål för inquisitorisk efterfrågan, och den andra har eftergifvit för fordringen på grund deraf, att han icke förbundit sig till tystlåtenhet; och hvarken den s. k. vesprit de corps eller det begrepp i den högre societeten, hvilket kallas comme il faut hafva ogillat upptäckandet. Tvärtom torde det oftast belönats och berömts. Blott om ett tysthetslöfte gifvits och icke kunnat förnekas, har man ibland hört hederskänslan ogilla löftesbrottet; men huru ofta har äfven det lemnats åt en beredvillig förgätenhet, om det rört hogren interessen. Slutligen har man väl sällan, och då blott mellan ovanligt ärligt folk, hört den ogillande invändningen, att det enskilta meddelandet icke bordt blottats, då det gifvits under förutsättning af tystlåtenhet. Vi vilje om detta yttra oss något utförligare, emedan vi, med kännedom om general v. Arbins personliga karakter, och ehuru vi ogilla hans svaghet och eftergifvenhet i utöfvandet af sina tydliga embetsrättigheter, föreställa oss, att då han genom ett personligt samtal med en underlydande sökte mildra den orättvisa, som drabbat denne, han inom sig icke tänkte på eller trodde, att det skulle komma att offentliggöras. För att bedöma det bindande i en sådan tro, eller förutsättning, synes det likväl vara ett vilkor, att ämnet för samtalet är sådant, som sjelft antyder dess natur af hemligt förtroende. Är det icke sådant, kan intet anspråk på tystlåtenhet finnas, och sjelfva blottandet måste äfven i det fallet bedömas efter subjektets förmåga att inse, eller hans begrepp om pligten att erkänna förtroendets hemliga natur. Man kan derföre, i de flesta fall, icke fördöma den, som yppar ett åt hans eget skön lemnadt förtroende, utan endast beklaga den, som så oförsigtigt eller ändamålsvidrigt påtrugat någon detsamma. Men vi fråge: huru kunna väl angelägenheter, som röra enskilt rätt eller allmän säkerhet erhålla en sådan hemlig natur, då icke vid sjelfva aftalet derom denna bestämdt antydes? IIlvarföre vidröras de, utan att tystlåtenheten begäres? Och vi tillägge, för det ifrågavarande fallet: huru kan ens tystlätenheten fordras, då det, som meddelas, förklaras vara en befallning eller ett yrkande från annat håll; sålunda icke längre en