Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1849, sida 1

Röfvaren. (Ungersk novell.) Forts. fr. N:o 227. Hon ansåg sig böra vara beredd på allt, ty hon fruktade, att den betydliga summa, Tzarko hade bestämt såsom lösepenning för henne, icke nog hastigt skulle kunna framskaffas, för att skydda henne för röfrarnes våldsamhet. Också skulle öfversändandet af densamma, såsom hon ganska riktigt anade, icke hafva förskaffat henne friheten, ty Tzarko hade fast beslutat att fordra dubbelt och sedan tredubbelt för hennes befrielse. Röfrarnes vilda jubel tystnade småningom. De begåfvo sig till hvila, och natten gick till ända, utan att den olyckliga fången blifvit störd genom något besök; emot morgonen föll hon till och med i en vederqvickande sömn. Plötsligt afbröts dock denna af ett förfärligt tumult, som uppstod utanför hennes kammare; hon hörde tydligt ropet: Vi äro öfverrumplade, hvitrockarneäro här! — skogen hvimlar af bajonetter, — hälften af berget är redan bestigen— vi äro förloradelDe förvirrade ropen öfverröstades nu af Tzarkos lejonstämma, som kallade kamraterna till