Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1849, sida 1

hufvudsakligen hade att tacka derför. Med armbågen stödd mot sadelknappen höll sig Hazi på något afstånd från vagnen, utan att deltaga i delningen af rofvet. Försjunken i tankar tycktes han knappt blifva varse, hvad som föregick omkring honom, och först, när man lyfte den vanmäktiga grefvinnan ur vagnen, vaknade han upp ur detta tillstånd. Han hade icke vetat, att det var en qvinna, som skulle röfvas. Kapten, frågade han och red fram, -hvad vill du företaga dig med denna hjelplösa varelse? Har ej nog brott blifvit begånget? Låt qvinnan vara lTzarko svarade honom med vredgade blickar: Hvad angår det dig?! — Intet ord mer derom. — Qvinnan är mitt byte.Med dessa ord befallde han en af de bäst beridna röfrarne att taga grefvinnan framför sig på hästen; de öfrige blefvo belastade med det gjorda bytet, och snart satte de af i raskt traf, för att hinna fram till herberget vid sjön, der halt först skulle göras. Bandets smyghål voro i de otillgängliga bergen mellan Wallachiets gränsor och Jernportspasset i Siebenbärgen. För att komma dit, måste man färdas öfver den ungefär en half mil breda och två mil långa sjö, vid hvilken krogen låg. Om dagen lät öfverfarten ej verkställa sig, utan att blifva upptäckt, emedan stranden på