ligheten, sedan det, såsom han sagt i artikeln, ieke mera var möjligt att kunna framföra sin sak till Konungen personligen. Att ett sådant offentliggörande af ett samtal emellan tvenne personer alltid är en ytterst grannlaga sak lära alla medgifva; huruvida det åter under sådana serskilda förhållanden, som här ägde rum, och vid en åtgärd, som till principen måste anses gälla icke blott hr Zachrissons person, utan hvarje officers rättigheter såsom medborgare, felat emot hederns lagar genom ett sådant publicerande, kan fordra en serskild fullständigare utredning. Men en sak har härvid frapperat oss, nemligen att vederbörande chefer genom sitt nit vid dessa tillfällen gifvit rum åt ett prejudikat, som stär i uppenbar motsägelse med hvad de synas hafva velat åstadkomma; ty när en mängd subalternofficerare inom en eller annan korps nu en gång på detta sätt fått afgifva opinionsyttringar angående en officers uppförande, som står öfver dem i tjensteoch rang-ordningen, fastän denne nu blott varit kapten Zachrisson, så synes ingenting hindra, att de en annan gång kunna afgifva en dylik opinionsyttring om t. ex. general Löwenhielm eller hvilken annan general som helst, som vid något tillfälle kan råka förhasta sig, och huruvida detta i längden verkar till det mål man åsyftat, lemnas derhän. För öfrigt kunde det icke skada om de som teckna sina namn på dylika opinionsyttringar, dervid äfven tänkte något på framtiden, som i sådana fall stundom fäller en annan dom, än det närvarande ögonblickets. Eller kan man väl hafva glömt, huru åtskilliga förflutna likartade kraftyttringar af beställsamhet eller loyautet nu belömas, t. ex. de så kallade subskribenternes år 1789, den stora processionen på riddarhuset år 1829 för att visa en underdånig fasa öfver grefve Horns tal om kungsskjutsen, att ej tala om de 11 premierlöjtnanternas, o. s. v. Det ledsamma lervid är, att namnen alltid qvarstå, sedan opihnionen om sjelfva saken hunnit sätta sig. Någon egentlig vinst kan dessutom knappt hemtas af dyika åtgärder, ty allmänheten uppfattar ganska väl wårigheten för de underordnade inom en korps, itt vid sådana tillfällen neka att följa med om le ej vilja blifva noterade och skada sig för ramtiden, helst när det uttryckligen tillsäges, att le icke få tala, utan blott skola svara ja eller 1ej.