Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1849, sida 1

Emellertid hade ryttaren kastat sig af hästen och närmat sig dörren, utan att bry sig mycket om, hvad den gamle pratade. Denne förde honom med alla tecken till vördnad och fruktan in uti en rymlig, men låg kammare, hvarest tennkannorna, fyllda med sött Meneschervin, bjödo den inträdande ett vänligt vålkommen. Närmast honom kom damen, mera buren, än ledd af tvenne ryttare. Iennes yttre uttryckte djup förtviflan; i vild oordningsen angde hennes långa, upplösta hår kring halistmefl skuldror, och dödsblekhet betäckte hennes Åkigte. När hon inträdde i kammaren, såg ho.. med stirrande blickar omkring sig. Hon försökte att tala, men ångest och skräck tillslöto hennes mun. När hennes öga föll på ryttarnes anförare, bäfvade hon feberaktigt tillsamman. Slutligen störtade hon på knä, upplyfte sina händer och ropade med ett uttryck af den förfärligaste ångest: O Gud! haf förbarmande med mig!— Anföraren närmade sig den ångestfulla med orden: -20, oO0 dukater äro din lösepenning — här äro penna och bläck. — Skrif till dina slägtingar, att summan inom tre dagar ankommer till mig — budet skall jag säga, hvar den måste deponeras. Finner jag den icke på bestämd ort efter detta anstånds förlopp — så är du mina gossars byte.Gripen af förskräckelse och knappt mäktig sina sinnen, skref den olyckliga med darrande