Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1849, sida 1

KE fördenskull icke befattade sig med att inviga Ryssland i sina iregiriga planer!? Det var egentligen prinsen af Noer, som gifvit ideen till att genom öfverrumpling bemäktiga sig alla diplomatiska korpser; men han stadnade icke dervid: han ville hafva hela Danmark med, och måhända var detta det förnuftigaste af hela planen. Ett af hans bref till hertigen slutas sålunda: Jag råder dig att vara mycket försigtig vi dina utlåtanden om Danskarne, så väl offentvligen som mellan fyra ögon! När alla band vbrista, så taga nog Danskarne dig framför Ilesusarne. Alltså försigtighet! — Hertigen sjelf hade i Samvers skepnad rört på denna sträng samt funnit genljud hos Samver. Det gifves äfven, skref denne, innu ett annat medel att ernå statsenheten: en renunciation från Hessarnes sida. 2. Men denna stora plan till en tilkämnad diplomatisk sönderstyckning af Danmarks gamla rike blef dock icke till alla delar satt i verkställighet, och resultatet motsvarade icke förhoppningarne på de ställen, der den genomfördes. Det var icke lätt, att när som helst genom en statskupp för sig intaga och bedåra furstar och statsmän, och det var redan ett ledsa.nt förebud, att ej en gång hertigens egna slipade anhängare kunde finna sig nöjde med advokaten Samvers hufvudinlaga, hvilken skulle uträtta så stora under. Liksom Sandver sjelf under hand shade låtit hertigen förstå, att det icke hade varit honom möjligt att bortresonnera betydelsen af ordet kronarfvingar i agnvaternes afsägelse akt, på samma sätt måste äfven Falck i förtroende för sin herre bekänna att man icke hade lyckats vederlägga den hufvudinvändningen, att all arfsriätt på samlad hand är beroende af repetita investitura, hvilken det sönderborgska huset, generationer igenom, hvarken hade begärt eller erbållit. Samver sjelf medgaf, naturligtvis i all hemlighet, att han ännu icke var i stånd att vederl ägga detta argument, som kullkastade hela be tydelsen af hans libell. Vidare inlupo från utl:.ndet flera föga tröstande rapporter, hvilka i ett mjukt omslag innehöllo en hård kärna. Primms Waldemar af Augustenburg, en son af hertig:ens farbror och en dansk adelig jungfru, vid namn Scheel, skulle i Berlin och vid det preussiska hofvet verka i de sammansvurnes interesse; men måste d. 28:de November underrätta sin hufvudrnan, att man på högre och högsta ort allsicke krinde något till saken. Kungen af Preussen, skre f han, vet allsicke, huru dermed hänger tillsam mans, oaktadt han gerna nappar på kroken, när på den finnes tyskt bete; våra prinsar hafva väl hört det klämta, men veta ännu icke hvar elden är lös; de högre statsembetsmännen hafva dels ingen djupare insigt i förhållandena, dels hålla de före, att det icke kan vara stormakterna likgiltigt, i händelse Danmark skulle minskas etc. Prinsens hela hopp hvilade alltså på konungens flygeladjutant Willisen. Denne, fortfor han, skulle icke underlåta att fästa konungens uppmärksamhet på Samvers skrift, eller, hvad bättre vore, berätta honom något ur densamma, när tillfälle så gåfves, emedan kungen sjelf, thy värr, aldrig läste. — Vid samma tid strandade hertigens försök att i sjelfva Holstein vinna ett stöd för sina arfsanspråk eniABA — — ö ö ö