Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1849, sida 1

OO VV VÄ OK ——— — hand, såsom hon var befalld, och sjönk sedan, öfverväldigad af de skräckbilder, som omgåfvo henne, vanmäktig till golfvet. Röfvarekaptenen gaf befallning att föra henne i en annan kammare, kastade sig sedan ned på en stol vid ofra ändan af bordet och tömde med vild hast en bägare vin. Under tiden hade äfven de öfrige slagit sig ned vid bordet. Den tystnad, som de hade iakttagit under vägen, och som blott då och då blifvit afbruten af damens ångestrop, förvandlades nu, under det den fulla bägaren kretsade bland dem, i jubelskri öfver det rika byte, som de redan gjort och af den fångnas lösepenning ännu hade att hoppas. Måttlighetens gränsor voro redan öfverskridna; vidriga skrattsalfvor beledsagade de döfvande utbrotten af deras vilda glädje. Larmet var så stort, att till och med värden tycktes vara något förargad deröfver. Han höll sig på något afstånd från det bord, vid hvilket de stojande dryckesbröderna slagit sig ned. Hvad, du gamle galgfågel, du fängelseråtta, som lupit undan bödelns och hans kamraters klor,ropade en till honom, du har den oförskämdheten att störa deras fröjd, som glada äro? — Genast fram och drick med dina hedervärda gäster, för att ej bli utskriken som glädjestörare.Den gamle visste allt för väl, att han måste antaga denna inbjudning, om han ville bibehålla