Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1849, sida 1

Min morfar skickar er detta — sade hon. — Det är det enda arf, han mottagit af sin döende I dotter, in mor.Med feberaktig häftighet ryckte grosshandlaren till sig asken, bröt förseglingen och aftog locket. ... En lysande guldkedja med ett vidhäftadt kors föll i hans hand. Om det varit en orm som stungit honom, skulle icke grosshandlaren blifvit dödligare förskräckt än vid åsynen af denna guldkedja. ... Hans ben ville icke bära honom. . . Nästan vanmäktig sjönk han ned på soffan och dolde sitt ansigte i sina händer. O0 min Gud — utbrast han — hvilken djefvulsk hämnd. . 2 Denna kedja — sade Jacob kallt — är densamma, hvarmed ni fordom snärjde den unga, oskyldiga Hilda Arvidsson.... Ha — utbrast den blinde gubben — detta namn bar jag förr... och Hilda Arvidsson var min dotter.... Emedlertid hade Hanna, utan att säga ett ord, lemnat Jacobs svarta bok till Armida. Denna, som förgäfves sökte en lösning af de intriger, som här spelades, öppnade hastigt boken, emedan hon trodde sig derstädes kunna finna en förklaring öfver gåtan.