Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1849, sida 1

vig; 4) åtskilliga planer att lägga hinder i vägen för den af Flensburgarne begärde och af regeringen beviljade privatbank, o. s. v. Det var verkligen äfven nödvändigt att nu påbitta nya agitationsmedel, ty af de inkomna rapporterna både från norr och söder, både från presten Lorenren och etatsrådet Falck, erfor hertigen, att folket icke mera det ringaste frågade efter den af honom väckta striden, rörande språken. Lorenzen hade redan underrättat hertigen derom i ett bref, som denne erhöll i Homburg vor der Höhe, föreslagit att i stället hugga tag i bankfrågan såsom upphetsningsmedel samt gifvit det råd att genast skrifva till grefve Reventlow-Farve och bedja honom bringa ridderskapet i harnesk. En annan af hertigens agenter, Tidemann, hade likaledes med mycken tillfredsställelse omfattat densamma och hållit möten af så upprorisk karakter, att amtman Scheel, som förut stått i det mest intima och vänskapliga förhållande med Augustenburgarne, icke kunde underlåta att underrätta konungen derom och från den tiden afbröt förbindelsen med de sammansvurne. Med ett ord: bankfrågan skulle hädanefter blifva upprorsstiftarnes lösen, och hertigen skref, enligt Lorenzens råd, till grefve Reventlow, rörande detta nya tvisteämne. I detta fall hade han imellertid missräknat sig: grefven besvarade den 22:dre Aug. hertigens bref och yttrade bland annat, att anläggningen af den Flensburgska privatbanken var laglig och att rid lerskapet icke ville efterapa de olaglösa ständerombuden från städerna. Falck, som hade erhållit uppdrag att bilda den nya vpatriotiska föreningen-, var icke eller lycklig nog att kunna afgifva en gynnande rapport. Han hade, skref ban, vändt sig till de af hertigen namngifne personerna och föreslagit dem såsom föreningens syftemål: 1) vutbredandet af ett tyskt språk i Slesvig genom skolor, 2) utgifvandet af en dansk tidning, som i tyskt interesse skulle bearbeta Slesvigarne, och 3) uppsättandet af en tysk tidskrift midt i Danmarks bufvudstad; men han hade erfarit, att de fleste icke voro böjde för att vidare befatta sig med språkagitationen, och han tillstyrkte fördenskull att hellre använda sådana medel, genom hvilka man kunde locka Slesvigarne att affalla från statsförbindelsen med Danmark samt förena sig med Holstein och Tyskland. Med allt detta hade hertigen sålunda icke kommit synnerligen långt, af det skäl, att han råkat vända sig till mera sjelfständiga individer och dessutom tagit deras pung i anspråk. Vida lättare var det för honom att uppvigla den viljelösa hopen och ge sig i färd med företag, som ingenting kostade. Detta hade man erfarit under konungens vistande i Rendsburg, der pöbeln hade blifvit instruerad att ropa Keene Filialbank, keene Filialbank! (ingen filialbank!). Samma erfarenhet hade man i Itzehoe, der advokaterne hade fått till stånd en half militärinsurrektion, hvars följder drabbade de i sig sjelfva helt och hållet oskyldige soldaterne. Men prinsen af Noer, konungens stätbållare och högste militärbefälhafvare i hertigdömena, förblef sin roll trogen och framställde i bref till konungen hela affären såsom en obetydlighet. Alltsammans, yttrade ban, var att tillskrifva malconduite från de i Köpenhamn uppfostrade officerarnes sida och en följd af att löjtnanterne erhållit sin bildning A —